Hästar är stora och långlivade djur, de växer långsamt och är unga länge. Trots detta satsar hästsporten varje år stora summor på tävlingar för väldigt unga hästar. Inom kapplöpningssporten har man traditionellt sett alltid startat hästarna som mycket unga, men även inom ridsporten finns en trend mot att unga hästar ska ut och tävla tidigt. Tidig tävlingsdebut innebär också tidig inridning och tävlingsmässig träning. Samtidigt är kotledsinflammationer, ryggsmärtor och allmänna hältor de vanligaste sjukdomstillstånden hos unga hästar enligt statistik från försäkringsbolaget Agria (1). Är satsningen på ökad prestation för unga hästar verkligen en positiv utveckling?   

Ladda ner hela artikeln i PDF 

Unghästens kropp

Tillväxten hos olika hästraser  
Den domesticerade hästen har genom avel utvecklats till en mängd olika hästraser. Flera populärvetenskapliga hästraslexikon menar att det finns åtminstone 300 olika hästraser. Det vanligaste sättet att kategorisera hästar är fullblod, varmblod, kallblod och ponny. Med modern hästavel har dock gränserna mellan de olika hästtyperna suddats ut. Det finns exempelvis ridponnyraser som är av ädel varmblodstyp trots att de är små till storleken och det finns lätta kallblod som blivit populära som ridhästar, exempelvis frieserhästen. Samtidigt har flera raser blivit större. Den populära islandshästen har blivit både större och ädlare i typen jämfört med ursprunget. Det är inte heller ovanligt att moderna sporthästar av varmblodstyp har en mankhöjd på 170 cm eller mer, vilket är betydligt större än på exempelvis 1970-talet. Det finns många utbredda “gamla sanningar” om olika hästrasers tillväxttakt, lämplig ålder för inridning och vilken belastning de klarar. Man kan tycka att dessa gamla sanningar bör luckras upp som en naturlig konsekvens av att hästaveln förändras, men de är förvånansvärt seglivade. Frågan är hur relevanta de egentligen någonsin har varit?   

Hästens tillväxthastighet
Alla hästar har sin största fysiologiska tillväxt under sitt första levnadsår. Vissa hästar har nått hela 90% av sin kroppsstorlek redan efter ett år, medan andra hästar växer upp till 75% under sitt första år och når 90% först efter 1,5-2 års ålder (2). Att olika hästar växer olika snabbt råder det alltså inget tvivel om. Detta har dock lett till en gängse uppfattning om att olika hästraser också är färdigvuxna vid olika åldrar. Det är kanske inte konstigt att man förr i världen, innan man hade lika mycket kunskap om hästens fysiologi, drog slutsatsen att en häst som växer snabbt och i stort sett ser färdigvuxen ut också är färdigvuxen. Framväxten av den moderna kapplöpningssporten, där mycket unga hästar rids in och tävlas, skedde innan man hade utvecklat den moderna hästforskningen och alla de kunskaper som nu finns kring hästens fysiologi. Det är rimligt att anta att urvalet skedde baserat på ögonmått för att avgöra när en häst var redo att börja tävla, eftersom man inte hade några andra fysiologiska parametrar att gå efter. Idag vet man tack vare forskning att en häst, oavsett typ och ras, tar ungefär sex år på sig att växa färdigt (3). Man kan alltså inte titta på en häst och avgöra hur långt den har kommit i sin tillväxt. Detta beror på att tillväxten sker på många andra nivåer i kroppen än bara genom en ökad mankhöjd och kroppsmassa. Man talar exempelvis mycket om de så kallade tillväxtzonerna.

bild 1.png

Bild 1: Rörbenens anatomi (källa:3dprint.com)

Tillväxtzonerna återfinns i lederna och utgörs av broskplattor som gradvis omvandlas till ben vartefter hästen blir äldre och benet har vuxit färdigt (se bild 1), (3, 4). Omvandlingen sker längst ut i extremiteterna först, alltså i lederna närmast hoven, som blir förbenade och därmed färdigvuxna redan vid 6-9 månaders ålder. Sedan fortsätter processen uppåt i hästens ben med stigande ålder. De stora rörbenen, exempelvis lårbenet, har vuxit färdigt först vid 3-4 års ålder (4). Sist färdigutvecklas rygg- och halskotpelaren, vilket sker när hästen har nått en ungefärlig ålder av sex år (se bild 2). Storvuxna hästar med lång hals och rygg kan bli färdigvuxna ännu senare (3), i vissa fall ända upp till sju år (2). Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera att hästar växer ungefär lika länge oavsett typ och ras, dock går tillväxten olika snabbt under olika perioder i unghästens liv. Ingen häst kan dock räknas som helt färdigvuxen före sex års ålder.

bild 2Bild 2. Hästens tillväxtzoner (källa: okänd)

Uppfattningar och traditioner styr
Trots att det inte finns något stöd för det är uppfattningen om att vissa hästraser växer klart snabbare än andra så utbredd och vedertagen att det finns betydande skillnader i hästsportens tävlingsreglementen för när olika hästraser får starta på tävling. Exempelvis får varmblodiga travhästar starta tidigare än kallblodiga travhästar, och både trav- och galopphästar startar som tvååringar när ridhästar startar på tävling avsevärt senare. Det finns en gängse uppfattning att ju ädlare och modernare hästtypen är, desto snabbare är den redo för inridning, tävling och träning. Organisationen Svensk Galopp skriver i sin publikation om avel att det engelska fullblodet “växer och utvecklas både mentalt och fysiskt mycket snabbare än någon annan hästras” (5). Det kan ge läsaren intryck av att det engelska fullblodet också är färdigvuxen tidigare än andra raser, vilket inte stämmer. Fullbloden har visserligen snabb tillväxt under de första åren, men tar syvende och sist lika lång tid på sig att växa färdigt som andra hästraser. Denna missuppfattning får också konsekvenser för utfodringen av unga fullblodshästar. Det är vanligt att man ger stora givor kraftfoder till unga fullblod för att de ska växa ordentligt då de börjar tävla i unga år och betingar ett högre värde om de är välutvecklade tidigt. Tyvärr ökar det också risken för både beteendestörningar och problem med matsmältningen. Det skulle vara mer gynnsamt för hästarnas hälsa att istället ge en mer fiberbaserad diet, eftersom hästar är anpassade för att huvudsakligen äta gräs, men acceptansen för detta i branschen är liten (6). Den mest vedertagna svenska modellen för utbildning av unga ridhästar, kallad “Flyingemodellen”, innebär att hästarnas utbildas enligt en standardiserad tidsplan med sikte på inridning senast vid tre års ålder (7). Detta eftersom man vill att hästarna ska kunna gå ett så kallat treårstest på våren under sitt tredje levnadsår. Treårstestets syfte är att värdera hästarnas potential som hopp- och/eller dressyrhästar, vilket man alltså vill göra tidigt i hästens liv för att få ett kvitto på vilka hästar som har potential att utbildas till tävlingshästar. Detta system bygger på en uppfattning om att alla unghästar som har samma födelseår är tillräckligt likartade i sin utveckling och tillväxt för att kunna testas enligt samma standard, trots att det kan skilja många månader mellan de hästar som föds först på våren och de som föds sent på sommaren. Det bygger också på en uppfattning om att de är tillräckligt färdigutvecklade för att bära en ryttare och testas prestationsmässigt redan när de är tre år gamla (om de ens har hunnit fylla tre år när testen görs). På Flyinges hemsida kan man om unghästutbildning läsa att det är tid att tänka på inridning redan när hästen kommer in från sommarbetet som 2,5-åring, särskilt om hästen är “välutvecklad”. Här hänvisar man alltså till ögonmåttet, trots att det inte går att se på en häst hur långt den har kommit i sin tillväxt (7).   

Sportens reglementen och anpassningar
till
unga hästar

Svenska Ridsportförbundets reglemente medger numera att så unga hästar som fyra år får starta på tävlingar (8). I några grenar har man gjort särskilda anpassningar till unghästarna, men i de flesta inte. Exempelvis får fyraåringar delta på hopptävling med hinderhöjder upp till 1,00 meter, femåriga hästar får som mest hoppa 1,30 meter och sexåriga hästar 1,40 meter (9). För fälttävlanshästar är banorna kortare och har färre språng för de unga hästarna. Inom dressyr, distansritt, working equitation och sportkörning finns inga anpassningar av klassernas svårighetsgrad för de yngre hästarna. Dressyr har en viss reglering kring hur många starter per dag en unghäst får göra beroende på ålder, och hoppning har ett generellt stopp på två starter per dag för alla hästar oavsett ålder, men inga sådana anvisningar finns för de andra grenarna inom Ridsportförbundets verksamhet. Det finns inte heller någon anvisning om hur ofta man får delta på tävling med sin unghäst.

I westerngrenarna tävlar man med mycket unga hästar, redan vid 1 års ålder kan hästarna delta i showklasser där hästen visas från marken. Man får däremot inte tävla uppsuttet före tre års ålder. Inga andra åldersanpassningar görs, inte heller i boskapsgrenarna, men det finns många unghästklasser som är till för att de unga hästarna inte ska tävla under samma press som de vuxna hästarna (10).

Islandshästförbundets regler medger att hästar startar på tävling när de är fem år gamla. Det finns också en begränsning i hur många gånger per dag en unghäst får starta. En unghäst som startar i för många klasser under en och samma dag blir diskad (11).

Galoppsporten håller löpningar för hästar som är så unga som två år gamla. Reglementet tillåter dock inte att spö används på tvååringar, och generellt för alla galopplöp gäller att man inte får starta mer än ett lopp per dag och inte tätare än var tredje dag (12).

För svensk travsport gäller att en varmblodig häst måste vara två år för att få starta i travlopp medan ett kallblod måste vara tre år. För monté gäller fyra respektive fem år för att få starta i lopp. Man kör renodlade tvååringslopp, utan andra åldersgrupper i startfältet. På samma sätt som för galoppsporten får travhästar inte starta mer än ett lopp per dag och inte tävla oftare än var tredje dag (13).

Vad säger forskningen om tävling och träning
av unga hästar?

Allsidig eller riktad träning?
De forskare som Hästvälfärdsgruppen har kontaktat inför arbetet med denna artikel verkar vara överens om att allsidig träning är nyckeln till att få en unghäst som håller sig frisk och skadefri. Det skulle i sådana fall innebära att en alltför tidig specialisering av grenspecifika träningsformer skulle vara mindre bra för hästens hälsa än ett bredare spektrum av aktiviteter. Exempelvis bör en treåring som visat sig vara en dressyrtalang på treårstestet gynnas av att fortsätta att tränas som om den var en multitalang snarare än bara i dressyr. Forskning har också visat att grenspecifik träning hos unga hästar inte alltid är relevant. Exempelvis har hoppteknik visat sig vara en sådan egenskap där träningen som den unga hästen får är mer eller mindre bortkastad då den inte är bestående. I en jämförande studie visade sig femåriga hästar som inte fått någon träning i hoppteknik hoppa lika bra som femåringar som tränats i hoppteknik från tidig ålder (14). Den forskare som kanske är mest känd för att uttala sig om unghästars träning är veterinär Lars Roepstorff. Han menar att unga hästar behöver få röra sig fritt över stora ytor för att utveckla en hållbar kropp. Särskilt de första åren är väldigt viktiga. Han menar att man sedan ska träna upp hästen mycket långsamt och successivt för sin framtida uppgift och att variation av både träningsform och underlag är viktigt (15).  

Svårt kunskapsläge – “lagom är bäst”
Det finns forskning som tyder på att hästar som sätts i träning tidigt också är de som får långa karriärer, men det är dock inte självklart vad det beror på. Det skulle kunna bero på att hästar som haft skador som unghästar kommer till start senare, och av naturliga skäl också får kortare karriärer. Det kan också bero på att hästhållningen medför mycket stillastående tid på box, och då kan träning innebära en positiv möjlighet till rörelse för den unga hästen och verka positivt på hästens karriär. Samtidigt vet man att det finns betydande problem med skador i hästens rörelseapparat, och att det är den vanligaste orsaken till att hästar avlivas. Man vet säkert att skelett och leder mår bra av belastning i ung ålder, dock inte hur hög belastning som helst. Agria Djurförsäkringars statistik visar att det sker en dramatisk ökning i förekomsten av hältor så fort hästarna har passerat tre års ålder, och antalet skador fortsätter att öka ända tills hästarna har nått en ålder av 8-9 år. Det indikerar att det är människans användning av hästen som gör att hästarna drar på sig skador och att de mest skadedrabbade åren under en hästs liv är just under från inridning tills dess att hästen har vuxit färdigt (se bild 3).

Kapplöpningshästarna tas i träning först av alla
Svensk Galopp uttrycker sig som att den mycket tidiga inridningen är för hästens skull: “Engelska fullblod för galoppsportsbruk rids in vid ett och ett halvt års ålder. Det finns flera skäl till detta. Ett av de viktigaste är hållbarheten. Det är allmänt känt att en kropp måste anpassas till det arbete den ska utföra medan den växer – när individen är färdigvuxen är det för sent. En häst som bara har gått i en hage i tre år, och som man sedan rider in och begär att den ska kunna galoppera i uppåt 70 km per timme, kan få en hel del problem.” (5) Det finns flera problem med denna formulering. Dels är ingen häst färdigvuxen vid tre års ålder utan man vet idag tack vare forskning att hästar växer mycket längre än så, och dels finns det inget som stödjer att det är gynnsamt för hästens hälsa att rida in den när den är så ung som ett och ett halvt år. Värt att notera är att fullblod oftare har problem med sk. kissing spines (förenklat då ryggkotorna skaver mot varandra på ett smärtsamt sätt) och det diskuteras då och då om orsaken är enbart ärftlig, eller om den tidiga inridningen och hårda träningen i tidig ålder kan vara en orsak till att problemen – om inte uppstår – så i alla fall förvärras (16). Vidare har det visat sig att kapplöpningshästar som utsätts för tidig intensiv och repetitiv träning, har en ökad risk att drabbas av olika typer av osteochondros (störningar i skelettets tillväxtbrosk), (17). Även unga travhästar har problem med osteochondros. Runt en tiondel av de unga travarna har osteochondros i en eller båda haslederna. Travhästar har framförallt problem med haslederna medan fullbloden har mest problem med osteochondros knälederna. Större, tyngre och mer snabbväxande föl utvecklar oftare osteochondros (18).

Svårighet med långsiktiga studier
Det är inte orimligt att anta att varierad rörelse i stora hagar har minst lika positiv effekt för den unga hästens skelett som regelrätt träning, men någon sådan studie har inte gjorts. Studier av slaget som kräver att man följer en grupp hästar under många år är svåra och kostsamma att genomföra, vilket gör att det inte finns någon sådan jämförande forskning. Klart är dock att hästar som de stäppdjur de är, fysiologiskt helt anpassade för rörelse, behöver ett aktivt liv som unghästar för att ha ett friskt liv som vuxna. Precis hur träningen ska se ut har dock vetenskapen alltså inte kunnat svara på än så länge. Utformningen av de träningsupplägg som används inom hästsportens discipliner bygger därför uteslutande på traditioner och uppfattningar snarare än forskning. Den enda studie vi känner till som långsiktigt undersökt effekten av olika träningsmetoder var ett projekt på Wången utfört av professor Anna Jansson vid Sveriges Lantbruksuniversitet. I hennes studie ingick 16 unga travhästar i två grupper. Den ena gruppen genomgick 30% kortare snabbjobb än kontrollgruppen, och klarade trots det premieloppen lika bra som kontrollgruppen som fått konventionell snabbjobbsträning. En sänkt träningsintensitet var alltså inte negativt för unghästarnas resultat på tävling (19).

Konsekvenser för hästpopulationen
En forskare vi varit i kontakt med som arbetar med avelsfrågor ser en fara med att ha kortsiktig prestation för unga hästar som ett avelsmål, som exempelvis med prestation på unghästlopp för fullblod. Det riskerar att leda till hästar som springer snabbt som unga men som slås ut tidigt på grund av skador, vilket har blivit ett problem inom fullblodsaveln i vissa länder. Det är alltså mycket viktigt att man inte bara tittar på hur hästarna presterar som unga, utan också hur lång karriären blir, när man väljer vilka hästar man använder i avel. En banveterinär verksam inom travsporten säger till oss att kunskapsläget är mycket begränsat kring hur en tidig tävlingsdebut påverkar travhästarnas välfärd i längden. Utan ett ordentligt kontrollprogram där man följer upp hästarna på längre sikt kan man bara gissa hur de påverkas av att sättas i tävlingsmässig träning tidigt i livet. Vidare säger veterinären att det finns en utbredd skepsis bland amatörtränare att starta hästarna tidigt, medan proffstränarna menar att det är amatörernas brist på kunskap som orsakar problem med skador när unga hästar startas. Veterinären själv är skeptisk till att ha lopp med stora prissummor för unga hästar då man aldrig har gjort en större utvärdering av hälsoläget hos de unga travhästarna. Agria resonerar kring att den stora förekomsten av hältor hos yngre hästar kan bero på att unga hästar oftare rids för prestation medan äldre hästar får ett mer emotionellt värde hos ägaren. Många hästar förlorar sin användbarhet och drabbas av hältor i unga år när de rids in, tränas och kanske tävlas intensivt, medan de hästar som klarar sig undan hältor i yngre år har tränats och tävlats på ett mer långsiktigt hållbart sätt. Charlie Lindberg, veterinär på Agria Djurförsäkringar, menar att en förklaring till skillnaden i träningsupplägg kan vara att en äldre häst som haft samma ägare under många år får ett starkare känslomässigt värde och ryttaren väljer att anpassa ridningen bättre utifrån just den individens förutsättningar eftersom man vill att hästen ska vara frisk och leva länge (20).

bild 3.pngBild 3: Antal hältor i relation till hästens ålder (källa: Agria Djurförsäkringar)

 

(Se DEL 2 för referenser)

Arrow_south.svg.png

DEL 2: Unghästtävlingar – ett omstritt ämne med dåligt kunskapsläge

 

Glöm inte att följa oss på Facebook!