Hästvälfärdsgruppen har samlat in berättelser gällande våldet som sker mot hästar. Vi bad människor att dela med sig av sina erfarenheter från hästsportens baksidor och berättelserna strömmade in.

”Jag hade ridit på ridskolan i många år och hade en favorithäst. Han hade alltid varit trevlig, snäll, gosig och helt underbar. Han förändrades successivt och tillslut var han som en annan häst. Han var aggressiv, rädd, stressad och ville inte ha mänsklig kontakt i sin box. Trots detta fortsatte han som ridskolehäst. En dag kunde inte ens jag gå in till honom utan att han blev aggressiv (han var väldigt, väldigt stor) så jag bad en av ridinstruktörerna om hjälp med att sadla honom. När han blev rädd för hen tog hen tag i grimman, band honom väldigt tight och slog honom med ett ridspö på halsen. När jag ifrågasatte svarade hon att han måste lära sig visa respekt.”

Detta är en av alla berättelser som kommit in till oss. Samtliga berättelser kan du läsa här nedanför.

Hästskötsel och hoppning, utspelar sig år 2013
”Jag jobbade tidigare som professionell hästskötare. Innan dess så gick jag en hästutbildning och har alltid haft egen häst och tävlat lite sporadiskt, men kärleken till hästar tog mig då ut på de internationella hoppbanorna som hästskötare. Jag var inte kvar i många månader, inte för att jobbet var tungt, utan för att jag inte klarade av att se all den tysta misshandel som ständigt pågick.

Missförstå mig rätt, många otränade ögon ser fantastiskt välmående hästar, men jag utgår alltid från hästars naturliga behov. Att en häst rids i korrekt form med dyr utrustning och får bra foder och veterinärkollar är självklart bra, men är det verkligen hästens naturliga behov? När jag jobbade fick jag bland annat hjälpa till att piska ut en häst från gården då den helt enkelt inte ville lämna sin flock (dvs såg inte sin ägare som flock heller). Jag fick även ställa alla hästar i små hagar ensamma några timmar om dagen, sedan stod dem i stallet större delen av dygnet. På tävlingsdagar stod dem i lastbilen upp till 12 timmar utan att få röra på sig eller äta/dricka ordentligt, helt enkelt då det inte rymdes att ta med hö. Blödde det ur mungipan på en häst var det ”han bet sig i kinden”.

En häst som dagar innan tävling var hängig eller halt var ändå alltid med på tävlingarna ”äh han ser piggare ut idag”. En häst som inte ville stå still vid uppsittning piskades ca 10 gånger med rundslag för att den ”skulle lära sig”. En del hästar åt mer kraftfoder än grovfoder. Vägrade en häst vid hinder sattes infångare ut och piskan låg på långt före hindret med sporrar intryckta i magen. En häst som bjöd lite dåligt vid markarbete fick ”sporrfria perioder” då denne annars hade sår över hela magen och det var ju inte så fint på en skimmel ute på tävlingsbanan. Jag red en gång en unghäst som i ena varvet kastade sig in i häcken och stod och stegrade i panik, jag blev då väldigt osäker och bad ägaren sitta upp, hästen visade klart och tydligt rädsla, oro och ängslighet men ägaren sa ”han är så jävla bångstyrig” och piskade hästen att gå fram samtidigt som huvudet tvingades ner av gramanen. Efter tydliga protester av hästen med kast åt sidorna och stegringar så hade våldet vunnit ännu en gång. 

En dag skulle en häst visas för en tjej som var intresserad av eventuellt köp. Jag visste ju hur hårt vissa brukade vilja ha nosgrimman åtdragen, så med en stor portion ångest drog jag åt nosgrimman lite extra. När ryttaren kommer fram till hästen så börjar hon med att ta spjärn för att kunna dra åt nosgrimman flera hål till och även dra upp sidostyckena så att bettet skulle dras upp ännu mer i hästens mun. Jag blev så ledsen av att se ”mina” fina hästar behandlas så hårt. Jag umgicks med dem hela dagarna och knöt an starka band med dem. Ändå tyckte jag att ”mina” hästar hade det bra mot många andra hästar som inte ens fick gå ut i hagar eller som fick utstå barrering eller ännu mer våld av spö/sporrar/bett/hjälptyglar vid ridning. Jag åkte hem med enorm ångest över allt jag fått uppleva, själv gjort och sett andra göra på håll. Jag är strängt emot all onaturlig hästhållning, än om jag förstår att vi inte kan låta tamhästarna leva som vildhästar så tycker jag att vi kan göra mycket för att ge dem ett gott, så nära inpå naturligt liv som möjligt. Det förtjänar dem då de ger så mycket glädje tillbaka.”

Hoppträning, utspelar sig i norra Sverige år 2009
”Det finns mkt att berätta men en händelse som etsat sig fast var då jag på den tiden både tränade och tävlade, främst i hoppning. Vi skulle hoppa en oxer utomhus, vi kom perfekt på hindret men min häst stannade. Jag red bara om igen, och samma sak hände då. Jag var på väg att vända om och ta hindret igen då min tränare säger åt mig att gå tillbaka till hindret, stå vid hindret, smacka på och sparka med benen, samtidigt som jag såklart måste hålla igen för att vi inte ska gå rätt genom bommarna. En gång till och hon stannar igen. Jag var återigen på väg att bara ta om hindret, men min tränare säger åt mig direkt att lägga på spöet. Jag använder de en gång vid bogen lite lätt, utan att släppa tyglarna. Min tränare säger då åt mig att ta tyglarna i en hand, spöet i de andra och lägga på spö bakom skänken, jag gjorde som hon sa.

Hon ville att jag skulle upprepa det, tillslut hade jag tappat räkningen, och där satt jag 16 år och spöade min häst utan att veta varför, men jag vågade inte säga nej. Vi tog hindret igen, min häst hoppade klockrent, men det fanns ingen glädje överhuvudtaget kvar, det var inte värt något, och skuldkänslorna kom som ett brev på posten. Här började min tävlings- och träningskarriär, än om det var på så basic nivå man kan komma, att ta slut. Idag rider jag barbacka med hackamore utan skänklar de gånger min häst vill ut i skogen. En bana har vi inte vistats på flera år.”

Westernridning, utspelar sig i ett ridhus i mellersta Sverige, maj år 2014
”Jag började med western för att jag tyckte det var närmare en ”naturlig” kommunikation med hästen än klassisk (engelsk) ridning. Men inom ”eliten” inom westernridning förekommer minst lika mycket våld som inom dressyr eller hoppning. Jag var på en träning för en känd amerikansk tränare, och där var en ryttare som tävlar western på EM-nivå. Vi stod bredvid varandra och hennes häst böjde halsen för att nosa på min häst. Då straffades hästen med att backas i full fart tvärs över hela ridhuset genom att hon drog våldsamt i stångbettet och samtidigt bankade med westernsporrarna.

Dessa bett och sporrar ska användas för den yttersta fina kommunikationen, men används också som straff, och då är de oerhört skarpa. När tränaren dessutom uppmuntrade dylik behandling av hästarna, satte jag av och tackade för mig. Westernhästar ska vara ”lydiga” men blir allt oftare bara helt avstängda och apatiska. Man ser även andra avarter inom western, till exempel att reining-hästar tränas genom att ridas full fart in i en vägg, och då ”lär” sig att stoppa i full fart.”

Hopptävlingar för ponny, utspelar sig i norra Sverige maj/juni år 2014
”På lördagen var det en ponny som stannade på hinder. Ryttaren red med hård hand, slet ponnyn i munnen och använde sporrarna hårt. När ponnyn stannade så fick den även flertalet slag med pisken. När ryttaren tog tyglarna i en hand för att utdela rundslag med pisken sa domaren till i högtalarna. Men när ponnyn stannade för tredje gången, därmed uteslutning, fick den slag med ridspöet över huvudet, samt flertalet spark med sporrarna. Fruktansvärt. Ryttarens förälder hördes ”heja på” utanför banan. Banpersonal sa åt överdomaren som dock sa att han inte kunde göra något annat än att säga till ryttaren eftersom denne inte sett händelsen. Ryttaren tilläts alltså att tävla även nästa klass, trots det brutala behandlandet av sin stackars ponny. Vad är det för tävlingsreglemente vi har, hur skyddar det djuren? Hur kan man tillåtas fortsätta tävla efter att ha slagit sin ponny med ridspöet över huvudet?

Dagen efter, söndagen, iakttogs en förälder lasta en bråkig ponny. Kvinnan stod framför ponnyn med uppvinklat spö och utdelade slag, efter slag, efter slag. Jag såg inte själv händelsen utan fick den berättad för mig, andra människor fanns runt omkring, men ingen ingrep. Ponnyn fick ordentligt med stryk innan den gick in i transporten. Våldet mot hästarna är på tävlingsplatserna alltför accepterat. Detta är ett exempel, men de flesta hästar som stannar på hinder får motta två-tre slag med spöet, trots att tävlingsreglementet säger att ett lätt slag är tillåtet. Slitande i hästens mun, spö, skrik och användande av sporrar är alltför vanligt, man blir ledsen.”

Trav, utspelar sig i norra Sverige år 2012
”Jag och min vän, som vi kan kalla för ”M”, står och pratar medan vi väntar på att ”M” ska ut i ett ponnylopp med sin B-ponny. När vi står där vid uteboxarna så kommer det ett ekipage som består av ett varmblod och en kusk och ställer sig någon box bort. Kusken verkar arg, och från hästen droppar blod ner på golvet, antingen från näsborre eller mun. Jag och ”M” står där, och tittar skärrade på den stressade hästen. Kusken tar av hästen utrustningen, och slänger in hästen i transporten och åker där i från, utan att ha tömt boxen eller något. Där står jag och tänker ”vad fasen kommer hästen utsättas för när den blivit avlastad?”

Hästhantering och skador, utspelar sig år 2011 och framåt
”När jag köpte min häst 2011 (tävlades i hoppning) var han extremt tung i handen. Veterinär hittade inget fel. När han någon månad senare fick varböld och öppna sår i munnen fick jag tag i en ny veterinär som ”räddade” honom. Vi fick röntga och det visade sig ha gått väldigt långt, ”sequestrum”, han hade en död benbit i käken, arma häst. Tandköttet var så skadat att det var öppna hål med fistelgång emellan. Han ömmade i hela käkleden. Var även i dåligt hull och saknade helt livsglädje. Efter antibiotika gick svullnad ner och benbiten lossnade av sig själv, 5-6 cm lång. I ett års tid var det ett öppet hål i tandköttet jag fick spola rent, vi trodde aldrig det skulle läka, men tack och lov så har det mirakulöst läkt ihop. Enligt min duktiga veterinär var detta det absolut utan tvekan det värsta hon sett (vilket hon säger även tre år senare…). Och heller inget som händer över en natt.

Samtalade med en tjej som ridit hästen några år tidigare, och redan då var han ”tung i handen”. Dessa skador är på grund av användning (brutal användning) av bett, inget annat. Hästen har trots dessa fruktansvärda skador alltid varit världens snällaste och alltid försökt göra sitt bästa. Han har tävlats regelbundet, alltså med dessa skador i munnen. Ingen har märkt något, ingen har sett något, ingen har gjort något. Första veterinären jag hade ut såg ”ingenting”. Hur många hästar på tävlingsbanorna har skador? Hur många har ont? Det krävdes mycket jobb, men tack och lov är min häst idag pigg och glad, med livsglädje så det räcker och blir över. Tack för er kampanj – den behövs.”

Gymkhana, utspelar sig i västra Sverige år 2013
”Jag var med på en gymkhanaträning med ******. Jag var den enda vuxna, resten var tjejer i åldern 8-14 år. Efter en stunds tränande började ett par av ponnyerna protestera mot att barnen ryckte och drog väldigt mycket i bettet under själva träningsmomenten, och att de satt och höll konstant i tyglarna under vila. Ponnyerna fick alltså ALDRIG vila varken i nacken eller munnen. En av ponnyerna började studsa lite på stället, kasta med huvudet ordentligt för att undkomma bettet, men eftersom tjejen som satt på var väldigt stor och stark fortsatte hon bara att sitta tungt ner med ett hårt grepp om tyglarna, och gav INTE efter. Ingen vuxen sa någonting, inte heller tränaren. Veckan innan hade tjejen och hennes mamma varit till veterinären med ponnyn. Veterinären konstaterade skador i munnen så illa att de rekommenderades rida utan bett tills det var läkt. Detta följdes inte. Ponnyn var en låneponny och då tjejen vuxit ur henne skulle den snart bytas ut. Jag tolkade det som att dem inte brydde sig om ponnyns hälsa överhuvudtaget. Huvudsaken var att tjejen fick rida och träna in i det sista innan återlämningen till ägarna.

En av de andra ponnyerna började också protestera under träningen, mest genom att bli apatisk men även genom att streta emot. Det rycktes och slets i bettet utan att det gjorde någon skillnad. Då ungen började gråta och säga till sin mamma att ”hon (ponnyn) vill inte!”, svarar mamman med att ungen ”måste bli arg, rycka hårdare i tyglarna och rappa ponnyn ordentligt med spöet”. Detta säger hon så att alla hör, inklusive tränaren. Ingen säger någonting. Men när de andra barnen också börjar ropa till ungen att hon ”måste bli arg” säger jag till dem att ”hon kanske skulle bli snäll istället?” Då ändrade sig alla barnen och ropade det till henne istället. Men det visar mest hur lättpåverkade barn är. Och det är det som är så fruktansvärt; att vuxnas så kallade hästintresse ihop med stor okunskap och brist på empati gör att vår hårda ridkultur bara fortsätter, OCH BLIR HÅRDARE. Ponny 1 är nu återlämnad till sin ägare, förhoppningsvis repar den sig. Ponny 2 blev ett tag även piskad av mamman under ensamma träningspass i paddocken, där barnet satt på och mamman gick bredvid hållandes i tygeln och rappade ponnyn från marken. Varvat med disciplinerade longerpass med mamman. Ponnyn började sparka efter alla barn, och till sist såldes den vidare.”

Olika händelser som utspelar sig från ca år 2003 och framåt
”När jag var runt 10-11 år var jag med om det första som jag minns som en obehaglig händelse med hästar. Det var en häst (som min familj sedan köpte efter några år) som kom in från ett pass. Denna häst hade ofta blödande mun och blödande sporrsår. Täcktes med täcke om någon kom till gården. Hursomhelst! Den kom in från en träning som troligtvis inte hade gått bra, och på vägen in genom stallet råkade han trampa på ett ylletäcke som det gick hål i. Det var vinter och han hade broddar i skorna. Denna olyckshändelse ledde till att han klåddes upp med en HALMGREP. Jag minns detta så väl, för min mamma var med och sade ”Kom nu, sånt här ska inte du behöva se”. Ingen vågade dock säga ifrån då det var stallägaren som stod för misshandeln av hästen.

Några år senare tränade jag med min ponny för ovanstående person. Ovanstående är för övrigt en erkänt duktig ryttare som tävlar på svår nivå i dressyr. Min ponny var inte lätt, det kan jag säga. Men han förtjänade inte den behandling han utsattes för. En dag skulle tränaren longera honom åt mig. Han spändes in med snören som liknar tvättlinor men som var i typ bomull. Inspänningen fungerade som en fast graman. Han var väldigt hårt inspänd, så protesterna kom ju direkt. Han ställde sig på bakbenen flera gånger för att komma ur obehaget. Värt att tillägga är ju att longeringen skedde på stallplanen, inte ens på ridbanan med bättre underlag. Det fortsatte en bra stund, tills han ”gav sig”. Efter passet säger tränaren ”Om han har några skavsår behöver du inte bry dig om det”. Jag tänkte inte så mycket på det, för jag såg inget. Jag tog in ponnyn i spolspiltan och duschade honom. Men han betedde sig underligt, steppade runt, vilket inte alls var likt honom. Då upptäckte jag sår mellan frambenen som var närmare 2 cm djupa. Inspänningen hade alltså skurit upp djupa sår, som tränaren dessutom hade märkt. En annan incident under ungefär samma tidsperiod med samma ponny skedde i ridhuset. Han skulle springa lös på en avstängd del av ridhuset. Inspänd med ett grimskaft på ENA SIDAN bara. Så halsen och huvudet var böjt inåt. Detta skulle vara bra och lösgörande, för ”så gör man faktiskt i Tyskland”. Bara det att ponnyn började protestera (nähä?!) och RAMLADE OMKULL TOTALT 4 GÅNGER! Varje gång han ramlade piskades han tills han stod upp igen. Det var efter denna incident som jag började ta avstånd från den människan, och då började jag istället få skit från henne.

När man är så ung som jag var då vågar man inte säga ifrån när ens tränare gör något. 9 pass av 10 ringde jag hem och grät och berättade för mina föräldrar om vad som hänt. Jag skäms över att det tog så lång tid för mig innan jag började säga ifrån. Men man lyssnar på sin tränare, så är det ju… Det har såklart hänt mycket mer, men ovanstående är de incidenter som jag tycker har varit värst då det har varit så uppenbart djurplågeri. Men det har såklart varit fall av ”dra åt nosgrimman mer”, ”använd de här slipade sporrarna”, osv. Men det ovan är bland det värsta jag har varit med om. Jag har varit med om saker på tävling också, så här kommer det lite andra grejer. Juli 2013, ***** tävlingar. En tjej är missnöjd över sin ritt (framgångsrik ungdomsryttare, landslag) och straffrider sin häst i en timme till i 30 graders värme. Rider väldigt hårt, men dock utan slag från spö = folk kan inte säga ifrån. Och överdomare sitter och dömer.

Samma tävling, samma år. Jag stoppar en tjej på framridningen vars häst blöder kraftigt ur munnen. Jag uppmärksammar henne på detta, och hon blir mycket orolig och hoppar av. Av en slump går jag sedan ned till tävlingsbanan och ser att hon startar sin häst ÄNDÅ! Efter hennes ritt gick jag fram till henne och sade (mycket syrligt) ”Vilken tur att hästen slutade blöda så att du fick tävla”. Hon blev mållös. Jag var nere i Skåne och jobbade i april förra året. Där användes begrepp som ”våldtäktsridning” under deras vanliga träningar med elever. Flera av hästarna hade djupa sår i mungiporna och blödde efter i princip varje pass. Vi blev tillsagda att smörja in med en bedövande salva när de skulle iväg och tävla. Minns speciellt en dag då min mamma var nere, då kom ryttaren ut från ridhuset med en häst som var vit av svett över hela kroppen, blandat med blod över rumpan. Dessutom blödde den mycket ur munnen. Ni kan sedan lägga till väldigt hårt spända nosgrimmor och minimal utevistelse i pyttesmå hagar De gick ute i ca 45 minuter om dagen. Jag åkte därifrån efter bara en veckas arbete, det var inget jag vill medverka i.”

Ridskola, utspelar sig i östra Sverige år 2002
”Jag hade ridit på ridskolan i många år och hade en favorithäst. Han hade alltid varit trevlig, snäll, gosig och helt underbar. Han förändrades successivt och tillslut var han som en annan häst. Han var aggressiv, rädd, stressad och ville inte ha mänsklig kontakt i sin box. Trots detta fortsatte han som ridskolehäst. En dag kunde inte ens jag gå in till honom utan att han blev aggressiv (han var väldigt, väldigt stor) så jag bad en av ridinstruktörerna om hjälp med att sadla honom. När han blev rädd för hen tog hen tag i grimman, band honom väldigt tight och slog honom med ett ridspö på halsen. När jag ifrågasatte svarade hon att han måste lära sig visa respekt.”

Natural Horsemanship, utspelar sig i mellersta Sverige år 2014
”Jag och en vän från stallet valde att gå på en clinic i Natural Horsemanship en ridsportsförening hade ordnat på en ridskola. NH-tränaren var ett ganska etablerat namn och skulle hjälpa olika ekipage med exempelvis lastningsproblem, inridning och problem i ridningen. När ekipaget som skulle ha hjälp med sin ridning höll sin träning fick vi bevittna hur hästen fick genomlida flertal spörapp (där ryttaren ”tog sats” med spöet ovanför armbågen, nästan i linje med axeln, så att rappen ljöd över ridhuset), flertal sparkar med sporrar, där tränaren uppmanade ryttaren att hålla benen 30 cm från hästens mage och sedan ”kicka till ordentligt” då ”fanskapet måste gå fram” (problemet var att hästen inte ville gå fram i trav och galopp i ridhuset). Hästen protesterade genom att ”trampa runt” och kicka ut lite med bakbenet. Hästen utsattes även för hårda ryck, ”sågning”, av hästens mun med bettet. Vid varje ryck rycktes hästens huvud upp i luften och munnen gapade av smärta och obehag. Tränaren uppmanade ryttaren att rycka hästens huvud från sida till sida, och tygeltagen var skarpa, tills hästen ”gav sig” och gick fram. Det som mest fick oss att rysa av denna uppvisning av djurplågeri var att tränaren var väletablerad – fler i publiken hänfördes av hans ”magi” då hästarna lydde – och att ryttaren var en högt uppsatt medlem i ridsportföreningen, som många andra unga ryttare influeras av. Detta måste stoppas!! Ingen häst ska behöva genomlida en sådan här misshandel!”

Klubbtävling, utspelar sig år 2013
”På en tävling en gång var det en häst som vägrade på samma hinder gång på gång. Det var en tjej som var runt 15 år och hennes syster sparkade sen upp grus i rumpan på hästen och även sparkade den lite i rumpan (hon stod vid hindret). Ingen reagerade utan folk smålog och de där nere i ridhuset småskrattade.”

Hoppträning, utspelar sig i ett ridhus omkring år 1992
”När jag var omkring 10 år så var jag och kollade på min syster som hopptränade med sin ponny, ponnyn var väldigt intelligent (men han kallades envis, vrång och dum) och vägrade ofta. Det slutade med att tränare tog upp en stor planka som han slog ponnyn i rumpan med före hindret för att han skulle hoppa. Jag var bara 10 år men jag förstod redan då att det inte var rätt, bilden av tränaren när han slog vår ponny har etsat sig fast på näthinnan.”

Ridskola, utspelar sig i mellersta Sverige för ett par år sedan
”För några år sedan hade jag mina 2 ponnyer uppstallade på en ridskola utanför Örebro under en period. Den dåvarande stallchefen som även var ridlärare fick lov att rida min 5-åriga ponny då hon visade sig vara otroligt ”stoig” i en period, med andra ord kunde hon tvärstanna under ridpasset och vägra flytta sig samt sparka bakut och tvärnita, vi kollade även med veterinär och hon var en fullt frisk ponny som hamnat i trotsåldern. Jag som var ungefär 12 år hade svårt att kontrollera hennes små infall och bad om hjälp då ridläraren hade både egen ridvana samt erfarenhet av sådana ponnyer. Det jag fick vittna under det ridpasset är något som aldrig kommer försvinna från min näthinna. Ridläraren red från början väldigt barskt och missbrukade tygeltagen som hjälpmedel. 5-åriga sent tagna ponnyer är ofta väldigt obalanserade och gröna i huvudet. Hon ryckte och slet så att löddret från munnen blev blodblandat, min ponny hade senare svårläkta småsår på insidan av mungiporna. Helt plötsligt började hon rida skolor bl.a. skänkelvikningar på den nyinridna ponnyn, som inte förstod något alls och protesterade genom att försöka dra upp huvudet. Detta straffades med upprepade piskrappningar och min ponny for iväg i en bockserie, som följdes av ”sågande” i munnen och ytterligare piskrapp. Ponnyn försökte då fly och skenade som sista utväg.

Det jag såg i min ponnys ögon var allt annat är ridglädje. Här avbröt jag passet innan det skulle gå helt åt helvete. Efter detta var min ponny minst sagt traumatiserad och spörädd samt isolerad. Hon fick svårt att lita på människor och jag fick bygga upp ett nytt band med henne. Efter ett tag såldes hon då jag inte klarade av att ha en tävlingsponny samt en ponny under utbildning, och sedan dess har jag varken sett tävlingsresultat eller hört hur det gick med hennes utbildning. Det var en ponny som fick lovord för sin exteriör och gångarter samt sin ridbarhet då hon var så grön trots 5-års ålder. Men jag fick se baksidan och mörkret i ridsporten och ridläraren vart senare arbetslös. Det var en lättnad för mig som tävlingsryttare i dressyr, där vi behöver ungdomar och barn som börjar tävla dressyr. Jag är 16 år gammal och hoppas att jag inte behöver se mer sånt här, men tyvärr tror jag att det bara är en önskan.”

Hästtävlingar, utspelar sig i södra Sverige år 2014
”Jag reagerade på ***** denna helg att folk rider med bett som får mig att vilja gråta. Eller rättare sagt, ryttarna ser inte att hästarna inte trivs med det dem slänger in i munnen på dem. Hackamore + bett: varför!? Såg två hästar ridas med det och vad gjorde dem? Gapade hela rundorna runt banan, trivs dem då? Det var inte det att de gapade ibland utan hela rundorna.”

Stall och hästhantering, utspelar sig i östra Sverige år 2014
”I mitt stall (som jag just flyttat till) har en person systematiskt misshandlat sin häst under ett års tid då ”den inte gör som hen säger”. Hen piskar den, sparkar med sylvassa sporrar, använder gramantygel och kandar i kombination och liknande tortyrmetoder. Stallägarna har flera gånger sagt att hen måste sluta med detta om hen ska få vara kvar i stallet, och då har det tillfälligt lugnat sig, men sedan tagit fart igen. Till slut fick stallägarna nog och sa att om hen inte åker till klinik och kollar upp hästen (som då enligt personen inte går fram som den ska) så får hen inte stå kvar i stallet. Sagt och gjort, hästägaren åkte in med hästen, och då visade det sig att den hade en lös benflisa som stack rakt in i musklerna i benet! Den här stackars hästen har alltså arbetat intensivt i ett helt år under fruktansvärda smärtor, och blivit piskad och misshandlad när den försökt tala om att det gör ont. När jag frågar om man inte kan anmäla sådana här människor, får jag som svar att det inte går att bevisa, då det inte syns något på hästen vid en inspektion. Då undrar jag – är det tillåtet att filma och använda filmen som bevismaterial?

Jag vill passa på att fråga hur det kommer sig att flertalet privatstallar i Stockholmsområdet har inackorderade hästar som aldrig någonsin får gå i hage, trots att djurskyddslagen säger minst 4 h/dag? Det är ingen hemlighet att det är så. Ridskolor kan få dispens, men inte privatstallar med gott om mark? Jag undrar också vad man kan göra åt hästägare som har täcken på sina hästar året runt, dygnet runt, ute som inne, även i rådande sommarvärme ”för att de inte ska bli smutsiga”? Djurskyddslagen verkar vara helt obrukbar i fall som dessa?”

Galopp, utspelar sig i södra Sverige år 2014
”Har tagit över en fullblodshingst som gått som galoppör. För tre år sedan var han med om en olycka och gick efter det inte in i startboxarna. Då han är premierad ville man inte ta bort honom utan lät honom stå i tre år. Utevistelsen var max 2 timmar per dag. Vi tog först hand om honom där han var uppstallad, ett kombinerat trav- och galoppstall. Vår tanke var att forma om honom till hopphäst. Hästen är nästintill ohanterbar. Förstår inga hjälper alls och hade stora problem att gå i höger varv. Fick väldigt ont i hovarna. Man skodde honom då för att vi skulle kunna rida honom. Endast fram dock. Hösten var hela tiden stressad och nervös och det var ett jäkla liv i stallet hela tiden. Folk klippte till hästarna när de skulle akta sig i stället för att flytta dem genom att trycka försiktigt på dem. Vi förstod att vi aldrig skulle kunna få honom lugn där, varpå vi köpte honom och flyttade honom till ******. Där står han nu.

Det har tagit oss två månader bara att få honom att förstå att ingen skall slå honom när man höjer handen och att det är skönt att bli klappad. Veterinären som besiktigade honom var helt förtvivlad, då han hade fel vinkel på hovarna och väldigt känsliga hovar som inte skötts. Under besiktningen skulle förra ägaren longerlina honom och slog honom över benen med spöet så veterinären kollade honom en extra gång. Han hade krokar på tänderna och klaustrofobi. Så det första vi fick göra efter flytt var att få vidgjort tänder och hovar ordentligt. Dessa hovar måste skötas noga eftersom de är känsliga, så kallade fullblodsfötter. Vi kämpar med att få hans förtroende och har kommit en bit på väg. Vi kämpar också med att få honom trygg i ridhuset och longerar honom mycket där. Dock utan spö… Det är sorgligt att se hur det går till när pengar är inblandade. Fick också veta att dessa hästar hade det ”bra” som fick vara ute 2 timmar om dagen, det finns stall där de inte får vara ute alls eftersom de kan skada sig i hagen.”

Hopptävling, utspelar sig under okänt årtal
”Har två olika berättelser. Den ena var när jag var på hopptävling på ****** ryttarförening och såg en ryttare som red mot ett hinder på framhoppningen, hästen stannade då den kom fel på hindret men ryttaren hoppar av ponnyn och börjar slå den med spöet i ansiktet och skriker att det är totalt värdelös. Den andra var också på en hopptävling där ryttaren som red sin ponny hade ett väldigt skarpt bett (minns ej vad det heter just nu) samtidigt som hon drog och slet den i munnen så att hästen saktade ner och slängde upp med huvudet i varje ryckning hon gjorde så piskade hon på den och sporrade den kraftigt för att ”den gick för sakta.”

Dressyr, utspelar sig i mellersta Sverige
”Jag var hästskötare på min nyfunna arbetsplats och följde med på en dressyrträning hos en känd tränare i Stockholmsområdet. Ena hästen (ett sto) var på dåligt humör den dagen och kickade ibland när ryttaren la till spöet. Då uppmanade tränaren till att när hon gjorde det skulle han ta båda tyglarna i samma hand och ta i allt vad han kunde och rappa henne på rumpan tills han sa stopp. Detta gjorde dem flera gånger under träningen. Hästen hade märken över rumpan när träningen var slut så de drog på henne ett ländtäcke så att ingen skulle se. Denna ryttare tävlar inom hög dressyr.”

Hästhantering, utspelar sig här och nu
”Tänkte bara nämna att det inte bara är slag och spö eller drag i munnen som anses vara misshandel mot hästarna. Har vid flera tillfällen fått tillbaka stressade hästar som gnisslar tänder och börjat luftkrubbita osv för att de personer som ska ha hjälpt mig med mina hästar ridit dem så hårt och utmattande att de fått psykisk stress och det anser jag vara 10 ggr värre än när jag ser en ryttare slita till i munnen eller lägga på spöet lite för hårt. Det är en fråga man kanske ska kolla upp. Hur stressade är våra hästar egentligen? Nu har jag lyckats få tillbaka mina hästar till sitt sanna jag under 2 års rehab på varje häst.”

Träning av ponny, utspelar sig under år 2013/2014
”Har bara hört via ryktesvägar att det finns en ponnyfamilj som under träningspass inför tävling (regionala och nationella så höjden på hirderna är nog maxade) slagit upp bommen i magen/benen på hästen så dem fått smärta och hoppat högre när dem kommer mot hindret nästa gång. Detta gäller då B ponnysar och små <-13 barn. Helt sjukt.”

Ridskolor, utspelar sig här och nu
”En nyckel till både illa beteende mot hästar, samt möjligheten att ändra attityd till hästar, är ridskolorna!! Jag har i SAMTLIGA ridskolor där jag vistats sett barn slå och skrämma hästar, av ren okunskap, för att de inte förstår hästars kroppsspråk, själva är rädda och osäkra. Jag har funderat MYCKET på detta sista tiden och funderat på hur introduktionen av nya elever går till. Den verkar inte innehålla grundkunskap om hästens behov och reaktioner. Och även efter introduktionsutbildning måste barn ha stöd och hjälp av vuxna vid hästhanteringen (man slår och skriker inte åt en häst som drar öronen bakåt, man pratar lugnt och vänligt). Man rusar inte in i spiltan etc. Jag ser barn som försöker uppfostra hästar men gör allt fel. Om man inte från början lär sig respektera djur är det lätt att det bara blir en kommersiell produkt senare.

Dags för en obligatorisk introduktion med hästkunskap på alla ridskolor? Ett moment som inte är kopplat till ridning (sadling, borstning, persedelvård) utan till hästen som kännande varelse – instinkter, behov, rädslor, fysik och framförallt lära respekt mot en annan kännande varelse som hade önskat ett annat liv (ingen häst trivs jättebra på en kommersiell ridskola). Ert arbete är fantastiskt. Och jag hoppas allmänheten tar del av de här också, jag tror att det är där skillnaden kan göras störst, när den allmänna uppfattningen om hästvärlden får en insyn i hur det egentligen är. Och alla, alla, borde få känna på känslan att alltid vara nöjd efter en dag i stallet med hästarna. Att det inte finns ngt viktigare än relationen, och då blir det aldrig fel. När hästen kommer först, när man lyssnar och ser, tar in och försöker förstå, det är då det magiska händer. Det kan vara svindlande att flyga med flera hundra kilo över träbommar, men det finns ingenting som slår den kontakt man får bara av att sitta i timtal med hästar och bara lyssna. Vi har så oerhört mkt att lära.”

Tävlingar inom islandshästvärlden
”Islandshästar rids huvudsakligen med så kallat isländskt kandar med långa till mycket långa skänklar och kedja, oftast tvådelat, ibland stång. I Sverige är det dessutom fortsatt tillåtet att använda stång med så kallat tungfrihet, dvs. trycket ökar dramatiskt på själva lanerna. Det som är beklagansvärt är att denna skarpa betsling tillåts i alla sportgrenar, undantaget den nya grenen tölt in harmony som rids med normal betsling och på avelsvisningar. Vi lät själva för ett par år sedan avelsvisa en hingst som efter det fick gå utan bett och behandlas för allvarliga skador i munnen i ca 2 mån efter träning hos flerfaldig VM medaljör.

Det finns mycket att göra! Fint att Ni driver hästens välfärd! Islandshästen är en så kallad viktbärare, har alltid på Island ridits av människor i alla åldrar. Dock ser vi idag många starkt överviktiga, även ryttare som enligt BMI lider av fetma. Det är ett allvarligt hälsoproblem för våra hästar som inte sällan själva är överviktiga och oftast i dålig kondition och muskelfattiga. Sistnämnda verkar vara överrepresenterat i de lägre klasserna där vi inte alltför sällan ser överviktiga ryttare hänga och dra i de skarpa isländska betten. För att inte hamna i en diskrimineringsdebatt kan ex. mer kunskaps fokus läggas på ryttarens betydelse för hästens hälsa/prestation/hållbarhet. Här måste också vikt läggas på sadelns betydelse och sambandet mellan diverse ryggproblem lyftas. Det finns mycket att göra, det här utgör i mitt tycke de största problemen inom islandshästvärlden.”

Stall och hästhantering, utspelar sig i södra Sverige år 2013
”När min otroligt snälla gamla häst pensionerades, så flyttade jag honom till ett fint stall. Stallet är vackert, ridhuset har kristallampor och stallägarna verkade som snälla äldre människor. Tills hästen flyttade dit. Plötsligt kunde han inte gå ut utan grimma (men deras höhållare är rätt farliga att fastna i med grimman på, men de sa att hästen sprang genom staketet i hagen, en 23 år gammal valack som aldrig ens kastade ned ryttaren har sprungit igenom staketet i sin hage???), plötsligt var han tvungen att stå i boxen med fönstret stängt utan anledning, plötsligt var hans krubba den enda platsen där de kastade hans smutsiga benlindor, plötsligt var han irriterad, rädd, även aggressiv, hade massor med konstiga småsår, började alltid trava när han var tvungen att gå igenom ingången till hagen och snälla lilla stallägaren började berätta att man är ju mindre och svagare än hästen, men man måste VISA hästen att vi har större järn. ”Hästen måste lära sig!” var vad hon sa dagligen.

Jag tänkte att kanske var det något jag gjorde fel med hästen, men jag var ovillig att använda extra järn och våld på min häst. Jag har ridit honom barbacka och även bettlös i ett helt år innan och han var den snällaste häst jag kände. Och han var 23 då! Allt han kunde haft lärt sig hade han redan ju, varför skulle jag VISA honom och LÄRA honom när han var alltid så snäll och uppfostrad? Hästen började få värre och värre päls också, som om han saknade rätt kost, och när jag ställde frågan, fick jag höra att stallägarna hade ju haft hästar i 40 år, så de vet bättre än jag. Hästen flyttades från stora gräshagen till lilla skitfyllda hagen så att stallägarnas hästar hade mer plats. Jag mockade nya hagen ut och det var flera års värde av gödsel inne. Vi var i stallet i 2 månader och jag började märka att varje gång kvinnliga stallägaren ledde hästar, hon ryckte i grimskaftet om och om, hela vägen hem. Min häst var svullen i näsan efter hon tog hem honom från hagen! Och så red jag i ridhuset en gång och såg hennes man leda en häst hem från hagen.

Hästen gjorde ingenting fel, kanske bara gick lite snabbare än ägaren, men han stannade och slog henne över ögon och näsan med knuten på grimskaftet. Hästen ville backa iväg, men han drog henne tillbaka och slog igen, med all styrka i hans kropp. Allt började sitta ihop i en bild: hur de inte ville visa hur mycket mat han fick, hur de inte ville släppa honom utan grimma (man kan ju inte få tag i hästen om man har slagit honom innan), hur han hade samma småsår igen och igen på samma kroppsdelar, hur han började skrika efter mig när jag gick hem, hur otroligt många hästar i stallet blev allvarligt skadade eller dog under korta tiden vi var där… Vi flyttade omedelbart och vi vill inte ha något mer med dem att göra.”

Ridskola, utspelar sig i östra Sverige ca år 1993
”Jag red på ****** Ridskola under nittiotalet. En av de stora hästarna jag red hade besvär med att hon kastade med huvudet under lektionerna. Jag hade hört talas om att hästar kunde utveckla nickelallergi och köpte ett träns med gummibett och prövade att använda det istället för det med bett i metall hon hade haft tidigare. Genast märktes en positiv förändring. Jag påtalade detta för ridhuspersonalen och bad att de skulle använda tränset med gummibett i fortsättningen. Tyvärr verkade inte mina synpunkter tas på allvar. Jag slutade ridskolan och då jag kom och hälsade på hängde åter ett träns med metallbett på hennes krok. Ingenting hade alltså förändrats.”

Ponnytävlingar, utspelar sig under sommaren
”Jag tycker det borde belysas hur det går till på ponnytävlingar. Ofta är det timmar mellan de olika klasserna som samma ponny är anmäld till. Dessa timmar ”förvaras” ponnyn av allt för många i en varm hästtransport medan man själv går och äter eller annat. Har reagerat ofta över detta då vi aldrig ”förvarar” vår ponny ensam i en varm transport utan promenerar med honom mellan klasserna. Skulle aldrig lämna hunden i en varm bil så varför skulle vi lämna hästen i en varm transport?”

Hopptävling med ponny, utspelar sig under okänt år
”Jag och min förra ponny skulle iväg och tävla i hoppning som vi brukade, men min ponny var inte på humör. Vi vägrade ut oss i ena klassen och jag var jätteledsen inför den andra. Jag var på framhoppningen med mamma som försökte hjälpa till men han hade ingen lust att hoppa alls. När vi stod på framhoppningen och diskuterade hur vi skulle göra, om jag skulle försöka ändå eller inte så kom en annan mamma från samma klubb fram och sa – ni kan göra som vi gör med våra hästar: gå bakom ridhuset ensamma och ta med er ett långt spö så piskar ni på honom tills ni ska in på banan då blir den superstressad och kommer aldrig våga stoppa igen. Det funkar, så gör vi mot alla våra hästar innan dem går in la hon till innan hon vände och gick igen. Och skrämmande nog är hon en ryttare som tävlar på SM nivå idag.”

Hoppning och hästhantering, utspelar sig under fyra års tid
”Min berättelse är kanske inte lik någon av de andras, där det framförs hur illa en viss häst blir behandlad vid ett visst tillfälle. Jag ska istället delge vad jag fick när jag köpte mig en fin tävlingshäst, med bra stam, goda förutsättningar, och ja ni vet allt det där… Jag köpte hästen för fyra år sedan då jag levde min dröm att bli hoppryttare. Hästen var därför tänkt som min framtida tävlingskompanjon. Hon hade gått en del tävlingar tidigare och är kanske vad många kallar en häst som behandlats bra. Ung och lite naiv som jag var satte jag igång direkt med vad jag trodde var min klocka, som skulle göra allt vad jag sa. Ju mer jag tränade och saker och ting började arta sig, desto mer förstod jag vilken otrolig bubbla hästen hamnat i.

Hästen i fråga är den gulligaste och mest godhjärtade häst man kan tänka sig, som alltid vill vara till lags. Tyvärr blir inte denna typ av hästar tillgodosedda, utan pressas just för att de ”inte säger ifrån”. Psykiskt våld, det som inte syns. När mitt stackars sto var så pressat eftersom hennes stam, hennes teknik och hennes människor bett om det. Min fina häst bad dock aldrig om det. När hon inte lärde sig i vår takt, orkade bära sig som hennes människor ville eller helt enkelt var trött var det press. Skärpa bett med långa skänklar (för att slippa ha ”så mycket häst i handen”), långa sporrar och press press press! Detta bröt ner denna otroligt fina häst så totalt att hon var oridbar. Hon gjorde inget jag bad henne om, hon gjorde för mycket, allt för att få vara till lags. Ett ridpass bestod av totalt ett varv på fyra hovar längs fyrkantspåret, resterande var skuttande i sidled, hoppande på två ben. Allt detta för att jag bad om en trav.

Efter att ha jobbat på bettlöst intensivt med att bygga en relation, lyssna på när hon blivit trött, eller inte velat och helt enkelt slutat begära och kräva av henne kunde hon till slut få ro att lämna bubblan hon isolerat sig i för att klara denna press. Vi jobbade istället för att kunna trava en vanlig, avslappnad trav, utan hundra procent samling, skänkelvikningar och slutor åt höger och vänster. Nu, efter fyra hela år utan press, bara lek, kunde vi för första gången ge oss ut med halsringen (ja, hon har varit lugnast utan något i munnen) på fälten och göra en mjuk passage, för att sedan släppa samlingen och trava vidare i balanserad mellantrav som inte tenderade att öka, bli ett nervöst skuttande eller galopp. Det hela avslutandes med en lugn halt. En ridpass som vilket som helst, som vilken häst som helst med på hennes utbildningsnivå skulle klara av. Bara det att för henne tog det fyra år. Fyra år av hennes liv fick gå åt rehabilitering av att gå från en maskin i en bubbla till en häst, och kompanjon, man kan ha en dialog med. Fantastiskt att se att där fanns en häst där under ytan, men lika hemskt att förstå hur många tusentals hästar som har det likadant, och aldrig får chans att koma ifrån det, just för att de ska bli vad de är födda till och inte vad de själva tycker är roligt.”

Ridning, utspelar sig i västra Sverige år 2014
”En ryttare på fältet går med sin häst sadlad och tränsad. Efterson jag är kroniskt sjuk har jag nu mer ingen möjlighet att ha häst och därför insuper jag bilder av hästar överallt. Plötsligt utan synbar anledning rycker ryttaren med stor kraft i tränset varvid hästen försvarar sig med att försöka komma undan smärtan rycket orsakar i munnen. Har sett detta så många gånger under min tid som hästägare och blir lika ledsen och ilsk varenda gång. Är aldrig nu på något hästrelaterat typ tävling/träning därför att jag nu skulle bli så arg att jag inte skulle kunna hålla mig. Och skulle jag ha en dålig dag kanske det blir riktigt illa för den som orsakar hästen smärta. Detta tycker folk i almänhet, att rycka hästar i munnen, är helt ok. Rysligt tycker jag.”

Inackorderingsstall, utspelar sig år 2014 och framåt
”Jag började jobba i ett inackorderingsstall i maj som hyser ca 40 hästar plus två ston med föl. Relativt omgående efter att jag började lade jag märke till en ung hästägare som var ovanligt oförskämd och rentav elak både mot sina hästar och föräldrar. Hon gjorde iordning en av sina två hästar för tävling, och skrek, skällde och bannade hästen oupphörligen när hon skulle fläta manen. Bara hästen sneglade åt fel håll skrek hon på den. Nåväl tänkte jag, för mitt jobbs skull är det bäst att inte lägga sig i, och även om det var otrevligt att lyssna på gjorde hon tack och lov ingen fysisk misshandel av hästen. Kort därpå hade hon sänkt sin andra hästs grovfodergiva för hon tyckte att hästen var för rund om magen. Denna dressyrtävlingshäst, med en uppskattad vikt på 5-600kg, hade ställts på 4kg hösilage TOTALT på en hel dag, trots att minimirekommendationen är 1,8kg hösilage per 100kg häst, och i stallhyran ingår grovfoder. Samtidigt fortsatte hästen på en kraftfodergiva på totalt 1 liter Krafft Groov pellets och 0,25 liter betfor om dagen.

Vi i personalen reagerade starkt på det här och sade till vår chef, stallägaren, att vi inte kände oss bekväma med att man ger så lite grovfoder till sin häst, och eftersom det även är vi som fodrar alla fodergivor meddelade vi direkt att vi vägrar ge så lite hö. I hyreskontraktet binder man sig även till att ge minst 7kg hösilage om dagen till sin häst. Hästägaren fick däremot aldrig någon tillsägelse, eller andra påföljder. Hon experimenterade med att ge 3½kg hösilage ett tag också och senaste mängden är nu 5kg hösilage. Inte för att de spelar någon större roll då vi i personalen ger henne ca 9kg hösilage om dagen, som hon ska ha enligt lag. Hästen har nu tyvärr flyttat till annat stall så jag vet inte hur hon sköts där, händelsen är nu anmäld av mig till Länsstyrelsen med bildbevis på foderstaten.

I samma stall står ett sto med föl, fölet är snart 3 månader gammalt. För en månad sedan upptäckte vi i personalen att han började gå konstigt, haltade till och från. Vi meddelade ägaren, och fick inget svar om vad vi skulle vidta för åtgärd. Stallägaren har också kontaktat ägaren, inte heller fått någon respons tillbaka. Tillslut kunde fölet knappt gå längre, och fick då boxvila. Ingen förbättring skedde, och efter ytterligare några veckor bestämde sig ägaren för att lasta mamma med föl och åka till veterinären. Mamman lät sig däremot inte lastas, och fölet lyckades heller inte lastas, så allt rann ut i sanden och sedan dess har inga ytterligare försök gjorts för att hjälpa fölet bli bättre. Hästägaren har sagt till flera att hon ”gett upp” på fölet. Vissa dagar är han bättre, och kan gå ut som vanligt, andra dagar har han så ont att han inte ens reser sig. Vi i personalen har återigen uttryckt vår oro för fölet för vår chef, och försöker få henne att agera mot hästägaren, utan resultat. Händelsen är nu anmäld av mig till Länsstyrelsen.

I en annan stallbyggnad en bit ifrån ovan beskrivna stall som har samma ägare står ett halvblod född 2009 som är sjukligt överviktig. Varken jag, andra hästägare eller andra i personalen upplever att vi någonsin sett en så fet häst. Hästen ges fri tillgång på grovfoder, vilket det förvisso inte är något fel i, och mellan 1-1,2kg kraftfoder (någon pellets/müsliblandning) 3 gånger om dagen, samt något extra som vi inte vet vad det är eller hur mycket det är efter att hästen ridits. Hästen är alltid alldeles tjock i benen när den ska tas ut på morgonen, är allmänt slö och lättretlig. Det är svårt att säga hur han skulle vara om han hade en normal vikt, men flera av oss misstänker att hans humör är relaterat till att han inte mår bra. Ägaren har tidigare haft en svårfödd häst, och tycks projicera bilden av sin tidigare häst på sin nuvarande. I det här stallet sköter ägarna själva utfodringen av hö och kraft och vi kan inget göra för att påverka vad den här hästen äter.

Många hästar i båda stall väger betydligt mer än vad de skulle må bra av, stallägaren har satt upp aktuella artiklar på anslagstavlor om överviktiga hästar och nu även ordnat med en foderföreläsare som ska komma och ge föreläsning för stallets inhyrda för att försöka ta tag i problemet subtilt, men det är ingen häst som kommer ens i närheten av den här. I vanlig ordning har vi sagt åt vår chef att vi upplever att behandlingen av hästen inte är okej, utan respons. Händelsen är anmäld av mig till Länsstyrelsen med bildbevis på hästen. Det är en svår balansgång för oss i personalen, vi bryr oss så otroligt mycket om hästarna, men känner oss begränsade i vad vi får och inte får säga till hyresgästerna och drar oss för att våga säga någonting i rädsla om att riskera vårt jobb. Det bästa vi kan göra är att försöka ge mer hö till de hästar som får olagligt lite, vilket är en del, och ge lite mindre kraftfoder till de hästar som är tjocka, men i övrigt finns det inte så mycket man kan göra när man inte får någon respons av sin chef.”

Hoppträning, utspelar sig år 2007
”Under en hoppträning ansåg jag att en övning var alldeles för avancerad för min unghäst och övriga deltagare. Jag sa det till tränaren och frågade varför vi skulle göra den. Förklaringen jag fick var enligt mig inte tillräckligt bra. Jag sa till tränaren att jag ville avstå från övningen. Hon menade att i sådana fall fick jag avbryta lektionen och gå ut. Det gjorde jag. Övriga deltagare genomförde övningen.”

Ridlektion, utspelar sig i norra Sverige år 2012
”Under en ridlektion för barn skrek ridskolechefen: ”kicka till honom i magen allt vad du kan!” Vilket eleven också gjorde.”

Hästtranporter och lastning, utspelar sig i östra Sverige år 2010
”Allting var klart. En av mina hästar skulle säljas. Vi hade precis flyttat till en egen hästgård men då vi kände att vi inte hade tid för två halvblod och en shettis beslutade vi oss för att sälja vår valack. Den absolut snällaste hästen som funnits på denna jord. Man kunde göra vad som helst med honom. Klättra runt som en apa på ryggen, sitta under magen och klippa hovskägget ja, han fann sig i stort sett i allt. Nu skulle han då alltså säljas. Köparen hade hyrt en plats i en lastbil som fraktade hästar ifrån Danmark och som sedan kuskade Sverige runt och lämnade av dem på respektive orter. Jag var lite tveksam till detta redan från början men då jag själv endast var 16 år och mina föräldrar ansåg sig veta bättre så hade jag ingen talan i det. Dagen kom då lastbilen rullade in på gården. Ett stort åbäke och vi kunde höra flera hästar gnägga ifrån den. När den stannat hoppade en satt, krum liten farbror ut. Han hade en yngre kille med sig och man såg tydligt att de var stressade. Vi hälsade lite snabbt och fick reda på att de helt enkelt var lastbilschaufförer, med INGEN SOM HELST erfarenhet av hästar! Någon hade kläckt idén att frakta hästar genom Sverige på deras jobb och de hade helt sonika hakat på. Jag kommer så väl ihåg att mitt hjärta sjönk som en sten. Det här skulle aldrig gå. Chaufförerna backade upp lastbilen mot stalldörren så att det inte fanns någon ”flyktväg” för vår valack, som de så fint uttryckte det. När de sedan öppnade lastbilen insåg jag än en gång och nog faktiskt även mina föräldrar att nej, det skulle inte gå! Vår häst var den sista som skulle på, vilket innebar att han skulle upp på lämmen och flyttas i sidled in på en yta inte mycket bredare än en halvmeter. Sedan stå helt stilla där medan alla dörrar stängdes. Nej det skulle inte gå. Men chaufförerna vägrade åka utan att försöka. De sa att de minsann lastat både den ena och den andra hästen som bråkat och att de alltid lyckats få på dem. Tveksamt lät vi dem försöka. Åh vad jag ångrar idag att jag inte bara gick fram till dem, gett dem var sin knytnäve i nyllet och bett dem dra åt helvete. De började lastningsförsöket genom att dra fram ett kedjegrimmskaft och en långpisk och stod och petade på vår valack. Redan där sade hela hästens kroppspråk att han aldrig skulle gå på. Chaufförerna gjorde det ena fruktlösa försöket efter det andra. De lastade ut två hästar och ställde dem i vårt stall så att det skulle bli större yta att vända runt på (de hästarna stressade ju självklart upp sig dem med av allt oväsen).

För att runda av det hela lite. De misshandlade vår häst med alla möjliga redskap. Mot slutet då man insåg att även chaufförerna givit upp efter två timmar stod de med en grep och en sopkvast och slog på hans bakdel medans min dumme far höll i grimskaftet. Jag stod i en box och grät av förtvivlan. Och vår valack? Vår otroligt snälle och underbara valack som aldrig ens lagt öronen bakåt mot en människa måttar en sådan spark mot en av chaufförerna att han sparkade sönder dörren upp till höloftet. Då gav chaufförerna upp. När de insåg att hästen faktiskt kunde skada dem. Vi skjutsade sedan upp hästen i en vanlig transport veckan efteråt till köparen så just den biten löste sig. Jag vet inte riktigt varför jag skriver om just den här händelsen, jag har många fler och kanske hemskare historier ifrån olika hästhandlare och ridskolor där hästarna varje dag farit illa. Men just den här händelsen har satt spår i mig och jag har ALDRIG försökt tvinga in en häst i transporten efter detta. Och dessa chaufförer… Liksom man får gå en extra utbildning för att få E-körkort anser jag att man borde få gå en utbildning för att få köra levande djur. Vem som helst ska inte kunna hyra ett släp och köra iväg med en levande varelse i det…”

Hoppträning, utspelar sig i nordvästra Skåne, år 2007
”Jag var tolv år när jag fick min första ponny från Rumänien. Som liten tjej med drömmar om att bli hoppryttare gick jag blåögt och hoppfullt hopplektioner för en erkänt duktig ridlärare som både jag och mina föräldrar då hoppades skulle hjälpa i inridningen av ponnyn. Min ponny däremot var då inte inriden när jag köpte henne, det vill säga varken muskler, koordination eller smidighet för att kunna hoppas under ryttare. Hon hade hoppat över en upphöjd bom ett antal gånger men inte mer än så. Tränaren som tyckte, och medvetet uttryckte för mig och mina hästokunniga föräldrar (som godmodigt satt mig hos tränaren för att få hjälp), hur värdelösa vi var som kom till en hoppträning utan att kunna hoppa. Tränaren satte upp höga, breda hinder och min ponny valde självklart att inte hoppa utan stannade för varje hinder. Självklart – för en häst som inte är ordentligt inhoppad (och dessutom inte gillar att hoppa) kan en bra tränare tycka, men det gjorde hon inte. Tränaren blev istället så arg på min ponny och sa att ”fanskapet ska hoppa när man säger det”, drog fram ett långt dressyrspö och bad mig komma på hindret igen. När ponnyn stannade laddade tränaren upp och la rapp på rapp på min stackars ponny som blev totalt vettskrämd och jag, som inte alls ville slå min häst sätt och grät på hästryggen. När ponnyn efter detta inte heller hoppade, utan stannade flera meter innan hindret och började backa, sa tränaren att om jag inte hade de skarpaste, längsta sporrar jag kunde hitta och en rejäl dressyrpisk var jag och min helt värdelösa ponny inte välkomna på fler träningar mer. Jag gick aldrig mer till tränaren.

Jag tycker detta är fruktansvärt och blir rejält mörkrädd så här i efterhand. Här kom en tolvåring med sin ponny i god tro att tränaren skulle hjälpa dem och sen beter denne sig helt fruktansvärt dåligt. Inte nog med att hon slog hästen, hon uppmuntrade ett barn att behandla sin häst på detta fruktansvärda sätt. Barn ser upp till äldre, att missbruka det på detta viset och misshandla hästen för att den inte lever upp till de krav tränaren har, är helt oacceptabelt i mina ögon. Detta fortsätter man ändå att se, på många tävlingar runt om i landet. Fruktansvärt. Detta måste få en ändring, hästar är djur, inte våra maskiner!”

Ridskola, utspelar sig under våren år 2014
”Jag var på besök på ridskolan där jag red förut, en stor ridskola med många elever. I ridhuset pågick två lektioner samtidigt, en nybörjarlektion och en lektion för vuxna. Genast märkte jag att ALLA hästar hade antingen pelhambett eller pessoabett (då oftast på den understa ringen, som gör det ännu skarpare). På nybörjarlektionen hade de hoppning, och ungarna hängde inte med i hoppen utan hamnade efter och slet och drog i tyglarna. Hästarnas nosgrimmor var hårt åtdragna och käkremmarna likaså. Både barnen och de vuxna sågade i hästarna, sparkade dem, slog dem med spöt, drog i tyglarna och rent av misshandlade dem utan att ridlärarna sa något. De bara BERÖMDE dem. Senare gick jag in i stallet, gick in i sadelkammaren och alla hästar hade pessoabett eller pelhambett. De flesta hästar hade även hjälptyglar som var för små, fel anpassade och benskydd som drogs åt fel och klämde senorna. Hästarnas hovar var hemska. Jag fick uppdraget att borsta en av hästarna, och jag kände även igenom den. Bakbenen var svullna, hovarna hemska, och hela ryggen ömmade bara vid lätt tryck. Hästen var även otroligt rädd när man rörde den vid huvudet och halsen. Hästarna går ute en liten stund om dagen, och vissa går upp mot 4-5 lektioner om dagen. Alla hästar trängs i små grushagar. Under det senaste året har ett flertal hästar dött av kolik och andra sjukdomar där. Under ett ridläger där för några år sedan så såg jag hur några små barn sprang runt i stallet, och när hästarna kikade ut ur boxen så slog de hästarna med knytnävarna i ansiktet. Det medan deras föräldrar bar runt på dem och lät dem göra så. Helt fruktansvärt. Jag sätter aldrig min fot där mer.”

Dressyrträning, utspelar sig år 2014
”Jag var på dressyrträning med min ganska så nya ponny på 6 år. Han kunde inte så mycket då och förstod inte riktigt vad han skulle göra. I galoppen så blev han väldigt stark och då säger min tränare åt mig att tvärstanna genom att slita och dra i munnen. Sedan skulle jag ta tyglarna i en hand och rappa till hästen hårt med spöt på rumpan många gånger. Han blir självklart rädd och orolig då och börjar snurra runt. Då kommer tränaren och tar tag i honom, slår till honom med handen upprepade gånger och backar honom genom att dra och rycka bakåt i tyglarna. Jag var så fruktansvärt ledsen efteråt. Nu tränar jag aldrig för tränare längre, jag har slutat att tävla och träna dressyr och rider helt bettlöst.”

Stora ridklubbar/ridskolor, privata små stall, utspelar sig i mellersta Sverige år 2006-2014
”Jag minns gångerna på ridskolorna då lärarna skulle sitta upp på hästen för att läxa upp den och visa vem som bestämmer. Stora vuxna på små ponnyer med spön som användes flitigt tills hästen var ”lydig”. Jag minns tjatet att jag skulle vara bestämt och säga ifrån. Det var jag som skulle rida hästen, inte hästen som skulle rida mig. Gjorde hästen inte som jag sa skulle jag slå till den. Slog jag inte till den sprang läraren bakom hästen och jagade den runt ridhuset med klappande händer. Föräldrarna tyckte det såg kul ut och flinade. På en ridskola använde man spö när man gick in i boxarna. För att visa hästen vem som bestämde behövdes det tydligen. Där användes även ett knä i magen på hästen för att kunna dra åt sadelgjorden. På en annan ridskola turades hästarna om att få komma ut i hagen. Varje dag fick två hästar komma ut i en liten lerig hage i två timmar. Där har de heller inget vatten så de dricker av leran, en gång drack en häst upp en mask. I det stallet stinker det av urin. Spiltorna har mer avföring än strö. Där rider kraftigt överviktiga människor på små ponnyer. Inom loppet av en vecka dog tre hästar i kolik, två av den samma dag. Året innan hade man vad jag förstått blivit av med flera hästar. En häst hade kommit lös och exakt samma natt hade man glömt att låsa foderkammaren, hästen sköts ihjäl på gården – har jag fått berättat för mig i alla fall. Där red jag en undernärd och trött häst en gång. Jag slog på rumpan tills det inte gav någon effekt innan jag fick vända på spöt och rikta det mot huvudet.

En nära vän till mig rider sin häst med bett och hårt åtdragen nosgrimma samtidigt. Tungan är blåaktig och hänger ut ur munnen men hon säger att det inte är någon fara eftersom hästen alltid gör så, tom när ägaren rider. I samma stall stod en häst som hade munkorg trots att den gick i en lerig hage utan bete, den hade två tjocka täcken på sig trots att det var varmt ute. Ingen av hagarna har gräs eller skugga. I många stall jag vistats i har hästarna haft så tråkigt att de bankar i väggarna. Ibland går boxen/spiltan sönder och ibland skadar sig hästen. I stället för att ge hästen något att göra ryter man åt den och slår till den. Säkert hundratals gånger har jag sett när olika människor slagit till hästen i ansiktet av olika anledningar. Hästen stod inte still, hästen buffade, hästen ville inte ha tränset mm.

Tävlade flera år inom voltige. Där drog man åt inspänningarna till max varje träning. Hästen skyggar för att slippa undan men då blir man arg och tar sats för att dra åt dem. Själv klarade jag inte ens av det. Man måste dra något enormt för att böja hästens hals så mycket, jag är alldeles för svag. De flesta hästarna blev triangelmärkta efter något år. En period var alla klubbens voltigehästar skadade. En häst får inte ens plats att ligga i sin box. Den hästen är halt och skulle avlivas. Istället fick han komma ut på sommarbete och han mår nu hur bra som helst. Direkt han fick lite plats. Alla hästarna hade problem med ryggen. Inte konstigt med tanke på hur vi skumpade runt, hoppade och körde ner knäna i ryggen på dem. En häst hade djupa sår i mungiporna av bettet. Istället för att byta bett, rida bettlöst eller inte spänna inspänningarna så hårt smörjde vi ibland in det med idomin. Kollar man på vilken voltigetävling som helst så ser man hur hårt inspänningarna dras åt. Alla hästarna rids bakom lod. Linförarna rycker i linan och piskar på hästen. Dessutom så säger det ju sig självt att det inte är särskilt sunt att springa runt i en cirkel i samma varv varje dag. Jag minns när en häst skulle lastas. Bag har själv lastat henne utan problem. Det är en lugn ponny. En gång fick de inte in henne i transporten. Flera personer fick försöka innan en världsmästare inom voltige kom och skulle fixa till det. Hen slog och slog på den stackars hästen med spö, lina och hand om vart annat. Han röt åt den och ryckte i tränset. Tillslut var hästen som nu var livrädd inne.

I ett stall jag var i fick hästarna inte komma ut när det var som kallast på vintern. De stod inne i små boxar klippta med flera tjocka täcken istället. På sommaren hade hästarna ibland täcken, stoppade man in handen under den var det alldeles blött av svett. Hagarna var små och leriga utan skugga. På vintern saknades vatten.  Ägaren av stallet sa att hon var för ett förbud av täcken om det var över +10°C ute, själv hade hennes hästar dubbla täcken vid +15°C. Min häst var rädd för en av mina tränare. Den tränaren var även otrevlig mot mig vilket blev anledningen till att jag slutade till sist. Hon fick mig alltid att slå hästen när han var trött och inte orkade mer. När jag inte kunde rida så att han förstod skulle jag slå honom. Slog jag inte tillräckligt hårt hotade hon med att göra det åt mig. Då slog jag mitt hårdaste med spöt på hans rumpa. Jag visste att om hon gjorde det skulle det bli ännu hårdare. Ibland jagade hon min häst, slog honom, tog tag i mina tyglar och drog. Hon lärde mig att jag skulle dra i tyglarna tills hästen böjde på nacken, då gick den i form. Desto mer böjd, desto bättre.

En person jag red tillsammans med en gång drog ut sina ben så långt ut som möjligt och sparkade hästen med enorm kraft flertalet gånger för att den inte ville gå i början av ett ridpass. Hens hästs hovar är så långa att hästen ligger ner i hagen för det mesta och inte har någon överrullning. Hen jobbar som djursjukvårdare och hens sambo är vad jag förstått hovslagare, människor som borde bry sig om hästars hälsa med andra ord! Jag har sett folk slå hästar med alla möjliga redskap. Banka sporrar i sidorna på dem. Rycka i tyglarna. Jaga med kvastar och grepar. Låsa in dem i varma transporter. Piska sina hästar på hopptävlingar utan att ens få en varning av domaren. Rollkür är nästan den vanligaste formen. Nästan alla hästar jag sett har haft rubbade rörelsemönster, skavsår och mer underhals än överhals. Jag har själv varit en del av det vilket jag ångrar djupt. Våldet mot hästarna är vardag. Det är så vanligt och så accepterat! Bra att ni försöker sätta stopp för det nu!”

Trav och galopp, utspelar sig under 4 års tid
”Jag studerade och praktiserade inom ***** trav & galopp och gick en kurs för att ta amatörtränarlicens inom galopp. Under kursens gång, men även under min övriga utbildning fick man lära sig de strikta reglerna för hanteringen av spö under tävling. Dessa regler kan man tydligt läsa om på svensk galopps hemsida (https://www.svenskgalopp.se/artikel/djurskydd?defaultMenuId=true) där det bland annat står ”Spöet får endast användas för lättare drivning och som hjälpmedel för att hålla rakt spår” samt ”Man får heller inte vid drivning ha armen över axelhöjd”. Under utbildningen fick vi en genomgång över hur man rider i tävling vilket illustrerades bland annat på den mekaniserade övningshästen ”plastic wonder” av en välutbildad och erfaren tränare av galopp- och hinderlöpshästar. I denna stund fick vi lära oss hur man skulle piska hästen så hårt som det var fysiskt möjligt utan att för den sakens skull bryta mot vad reglerna tillåter. Man får ju bara slå tre gånger och då får man se till att de tre gångerna blir stenhårt. Jag minns till och med hur vår lärare stolt illustrerade hur hårt denne kunde få till sitt piskrapp. Som elev fick man prova att piska också, och fick man inte till det tillräckligt hårt så fick man hänvisningar till hur man skulle göra för att få slaget hårdare. Läraren legitimerade bland annat denna handling genom att poängtera att spöet är vadderat och därför gör det inte så ont på hästen. Därför måste man få till slaget ordentligt för att få ”bästa” effekt. Kan ju även lägga till att den mekaniserade hästen ”plastic wonder” som fanns på ***** när jag studerade där, har en funktion att den ger ifrån sig en ljudsignal när man piskar den på rätt plats, med rätt styrka. Piskas det för löst så låter det ingenting. Genom detta ska man lära sig att piska men en viss styrka. Syftet med reglerna från Svensk Galopp är bland annat att piskan ska bidra med lättare drivning samt för att hålla hästen i rätt spår. Syftet med att man inte få ha armen böjd eller över axelhöjd är just för att slaget inte får bli för hårt. När man lärt sig rätt teknik för att piska (inom regelverkets ramar) så kan jag meddela att 3 piskrapp räcker mer än väl för att uppnå samma smärtsamma effekt som om man skulle få piska fler gånger utan några regler för hur man får utföra slagen. Inget av detta tycker jag är ok. Inte heller när forskning tyder på att användningen av piska vid upploppet inte kommer att förändra hästens placering, snarare kanske till och med försämra den. Snacka om dubbelmoral. Jag har många fler berättelser på lager om galopp/travverksamheten och dess hästhantering. Detta är bara ett litet smakprov. Jag önskar att jag hade vågat ifrågasätta mer när jag väl var där, tyvärr gjorde jag inte det. Jag tog mycket för givet för att jag såg mig själv som ”den som skulle lära av de som påstås veta”. Men dags att börja ifrågasätta!!”

Utspelar sig i början av 2000-talet
”En väldigt kort berättelse, men som visar på så tydlig avsaknad av respekt för djuret i sig. En stallkamrat i tonårsåldern skulle iväg på dressyrträning med sin häst till ett grannstall. Hästen sadlas på o jag frågas om jag kan hålla hästen så hon kan sitta upp. Jag noterar då ett litet men öppet sår vid skänkelläget och spelar dum o frågar om hon verkligen skall ha sporrar när hästen får såna sår? Jo, hon måste ha sporrar. Hon ska ju på dressyrträning och annars går hästen inte fram. Så skrittade hon iväg, med sporrar och en häst med sår i sidorna. En häst som man sköter, vårdar och omhuldar på alla tänkbara vis o påstår sig älska, så gör man så mot sin vän?”

Utspelar sig 2013-2014
”En ponny som har stått uppstallad på det stallet jag har min häst på mådde verkligen skit… Ägaren brukade slå ponnyn på stallgången, ofta blödde hon ur mungiporna efter det kraftfulla bettet som reds med extremt hårda händer som bara drog och slet i munnen. Hen som har ponnyn brukar piska den samtidigt som hen kickar på med jättelånga sporrar innan varje hinder. Inte nog med det, ponnyns hovar blir också nedslipade så hon blir en maxad c-ponny istället för en d-ponny. Då får hon tävla i lägre klasser vilket gör att dom kan vinna lättare. När ponnyn vägrade ut sig på en tävling fick hon rejält med pisk. Ägaren har idag blivit ”sparkad” från stallet, men flyttat till ett annat stall. Våldet pågår fortfarande.”

För några år sedan, på en ridskola
”Jag vet inte hur många gånger när jag red på ridskola jag fick höra av ridinstruktörerna att man skulle ta tyglarna i en hand och snärta till hårt med ridspöt på baken för att hästen skulle gå fram om den inte ville gå.

Sen en gång jag minns väldigt tydligt var när en tjej red lektion på en av de nya hästarna på ridskolan, ridinstruktören ställde upp ett hinder på ridbanan och när hästen gång på gång sprang förbi och inte ville hoppa fick  ryttaren order om att trycka in sporrarna i sidorna på hästen så att hästen skulle fatta att den inte hade något val.

Minns även en gång när en av de vuxna på ridskolan som hjälpte till att sköta om hästarna gick in i en av boxarna med ett spö i handen, började slå och skrämma hästen för att den skulle börja visa respekt för henne, ”annars kunde hästen bli farlig…”

Utspelar sig i södra Sverige, 2014
”Min dröm den hösten var att flytta till Skåne, hästarnas paradis, och lära, rida och utbilda mig själv inom hästhållning. Jag fick komma och provjobba en vecka i ett stall som ägs utav tidigare landslagsryttare. Där fanns superfina hästar som tävlade på hög nivå i ung ålder, äldre GP-hästar och unghästar med toppstam, kunde det bli bättre? Jag ankom kl 12.00 en solig förmiddag och ifrågasatte vart hästarna var då jag endast såg tomma hagar. Ägaren berättade att hästarna fick stå inomhus då man inte ville förstöra sina hagar eller ha smutsiga hästar. När jag kommer in ser jag alltså 16 hästar som inte gått utanför sin box på säkert ett dygn. Möjligtvis vid ridning. Samtliga var understimulerade och vandrade varv på varv i sin box. Vissa utav hästarna fick under veckan gå 20-60 minuter i skrittmaskin om dagen, andra som hade tur fick gå ett par timmar i en trång hage. En utav tillridningshästarna fick en dag ett mildare kolikanfall. Hästen var hängig i 24 timmar innan någon ingrep, och vården hästen fick var inte veterinärvård, utan hästen fick 6cl 40 % sprit som medicin. Det skulle tydligen vara lagom muskelavslappnande och få hästen att bajsa. Majoriteten utav hästarna åt mer kraftfoder än grovfoder, trots att dom stod inne minst 20 timmar om dygnet. Jag fick rida en utav hästarna i ridhuset och ägaren hade prompt bestämt sig för att denna häst skulle susa runt i ökad trav i rollkür i minst 20 minuter innan det ens var på tal om någon galopp. När hästen efter 15 minuter badar i svett och jag ber om att få vila ber han mig skritta av hästen, för jag kan helt enkelt inte rida. När jag ifrågasatte hästhållningen fick jag en rejäl utskällning och fick höra att jag var otacksam för chansen jag fått i det stallet. En vecka senare rullade jag dom 60 mil jag åkt tillbaka till mitt hem, med en stor ångestklump i magen, utan nya kunskaper, och inga nya erfarenheter. Jag åkte hem till min egna häst, och fortsatte rida i skog och mark, för jag ville aldrig någonsin höra om pengar och prestige inom hästvärlden igen.”

Utspelar sig i Holland, 2012-2015
”Jag är en helt vanlig hästtjej som är bosatt och har häst i Holland, här nere ser jag hästmisshandel dagligen. Det ligger inte i holländsk kultur att vara respektfull mot hästen när sport är involverad. Jag har varit i 6 olika stall totalt i Holland, 2 av dom stallen hade Över 100 hästar i boxar, inga hagar. Här nere står alla sporthästar 23 timmar om dagen i box, ensam, på 5-6 kilo hö resten grovfoder. Det är normalt att se hästar med grova olater, luftsnappare, vävare, krubbitare etc. Om dom har tur får dom komma ut i vad vi i sverige kallar sjukhage 15 min/dag. Eller i skrittmaskin 30 min/dag. När det kommer till själva ridningen vill jag bara gråta. 80% av dressyrhästarna rids i vad tyskarna kallar ”ROLLKUR” som numera är straffbart Sweisch. (googla rollkur) 70% använder en slags hjälptygel som tvingar hästens nos mot bringan under hela ritten. Jag har sett en tjej såga sin häst i munnen till den grad att den började stegra våldsamt, ryttaren som kallar sig professionell tränare och säljer sina ridtjänster, tog sin knytnäve och slog hästen hon red rakt i bakhuvudet av ilska tills hästen slutade stegra. En annan kille rider sin häst i extremt onaturlig rollkur form, nästen stegrar varje gång han rider, och ryttaren skriker alltid och slår med spö. Förra veckan såg jag att hans häst dreglade blod från munnen medans han red hästen i extrem rollkur och jag påpekade detta till ryttaren som svarade med att han att han redan viste om att hästen blödde.

Jag har sett mer än fler ryttare som ger ponnykicks allstå riktigt hårda sparkar med sina sporrar mot hästen i ilska. har sett en kille rida på en hingst som fick kraftiga sporrskador efter bara 20 min ritt. ägaren va inte glad kan ja säga. En annan tjej i mitt stall sågar sin häst våldsamt i munnen, och piskar hästen av ilska pga att hästen inte lyssnar på sporrarna, hästen har grova skavmärken med blod och punkterad hud från sporrarna… Hennes Israeliska olympiska dressytränare uppmuntrar beteendet. En dag hade jag sett nog och Jag ifrågasatte tränaren, vafan dom håller på med at det inte är okay att misshandla djuret på de sättet dom gjorde, med hon ville inte ha ett ord med mig hon bara ignorerade mig. Nästa dag kom mannen som äger hästen till min box i stallet, han hotar min pojkvän med våld och min häst, att om jag inte håller käften om min åsikt ang deras sätt att träna sina hästar skulle han se till att min häst skulle försvinna för gott. Jag skulle kunna skriva en bok om allt elände ja ser.”

Ridskola, utspelar sig i östra Sverige, 2015
”Sadlar som inte hade stoppats om på 7 år som gav två hästar stora sår på ryggen (tryckskador). Vi var flera som sa till om det och fick svaret ”sluta lägg dig i”. En häst blev häromdagen slagen på bakbenen med ridspö för att han inte uppförde sig och det syntes att han blev rädd men instruktören bara fortsatte. Min favorithäst där visar tydligt att hon inte trivs och blir inte omskött på rätt sätt, hon ratar sitt hö och är väldigt nervös. Jag är rädd för att lämna henne.”