Verksamhetsrapport 2018-2019

Hästvälfärdsgruppen är ett fristående opinionsbildande nätverk för hästars välbefinnande. Vårt fokus är hästars intressen och välfärd inom hästsport, hästhantering och hästhållning. Vi ägnar oss åt opinionsbildande arbete gentemot organisationer, myndigheter och media, samt arbetar med att sprida kunskap om hästars behov, biologi och välfärd till hela Hästsverige. Vi sprider gärna goda exempel, samtidigt som vi uppmärksammar missförhållanden och systematiska djurskyddsproblem.

Under många år har medlemmarna i gruppen i olika former arbetat aktivt med frågor som rör hästars välfärd. Hästvälfärdsgruppen i nuvarande konstellation bildades vid årskiftet 2017 med syftet att driva hästfrågor ur ett djuretiskt perspektiv. Flera av medlemmarna är eller har varit yrkesverksamma i hästbranschen och/eller har akademisk utbildning i hästens biologi. Gruppens arbete utgår ifrån aktuell forskning kring hästars biologi och behov, såväl som djuretiska resonemang från moralfilosofins forskningsfält. Dessa båda perspektiv utgör grunden i Hästvälfärdsgruppens verksamhet.

Frågor och svar gällande Hästvälfärdsgruppens arbete och åsikter.

Vilka är personerna i gruppen?
Hästvälfärdsgruppen består av sex privatpersoner som arbetat ideellt med djurskydd och djuretik på olika sätt i många år. Vi har lite olika bakgrund inom just hästområdet, ett par av oss är etologer, ett par är eller har varit ledamöter i djurförsöksetisk nämnd, flera av oss är särskilt intresserade av träning och inlärning, en har varit verksam inom fälttävlanssporten, några av oss har arbetat i stall, både rid- och travstall, och två är egna företagare inom etologi och inlärning. För närvarande består Hästvälfärdsgruppen av Louise Hernander, Emelie De Boussard, Evelyn Kyrk, Gigi Iscasson, Gunnel Söderback och Siw Ågren.

Vilka är era fokusområden?
Hästvälfärdsgruppen arbetar huvudsakligen inom följande områden: hästsport, inlärning och träning samt hästhållning.

Hur jobbar ni?
Vi arbetar opinionsbildande med att lyfta fram och problematisera företeelser samt framhålla alternativ. Vi medverkar i media, sociala medier och driver kampanjer. Vi arbetar politiskt där vi informerar och bedriver påverkansarbete.

Vilka är era mål?
Läs mer under VISION OCH VÄRDEGRUND.

Vad är djuretik?
Djur är levande och kännande varelser. Etik är läran om moral, läran om rätt och fel. Djuretik innefattar vårt uppträdande och förhållningssätt gentemot icke mänskliga djur. Vad är etiskt försvarsbart att utsätta djur för? Hur rättfärdigar vi utnyttjandet av djur och vad ligger egentligen i djurens egna intresse? Eftersom djur har förmåga att både lida och känna lycka väcker djuretiken relevanta frågeställningar kring hur djur behandlas av oss människor.

Tycker ni att alla hästar ska släppas ut i det fria?
Nej, vi har ett ansvar för de hästar vi har hand om och därmed tycker vi inte att de ska släppas fria. Vi tycker dock att hästar ska ha möjlighet att bete sig så naturligt som möjligt och skyddas mot onödigt lidande.

Vad är ett gott hästliv enligt er?
Hästar behöver äta grovfoder ofta, ha sällskap, röra sig och få mental stimulans. Det är inte alla hästar som får möjlighet att utföra sina naturliga beteenden så som att födosöka, ströva och umgås med andra hästar. Hästen ska ha möjlighet, i den mån det är praktiskt möjligt, att göra detta när den själv vill och behandlas och respekteras som en kännande individ.

Nämnas bör också att vetenskapen har undersökt vad hästen väljer om den själv får bestämma, och resultatet i den aktuella studien pekade på att hästen föredrar att gå i hagen och “skrota” framför att ridas. Man får inte glömma bort att det som ligger i människans natur inte nödvändigtvis ligger i hästens natur. Hästen är skapt för att gå på stora ytor och äta gräs tillsammans med andra hästar – inte så mycket annat. Så det som vi tycker verkar tråkigt, är i själva verket precis så som hästen är avsedd att leva. Detta är förstås under förutsättning att hagen är utformad så att hästen rör sig tillräckligt mycket och får tillräckligt mycket sysselsättning av hästkompisar och grovfoder.

Vad anser ni om hästtävlingar?
Utifrån djuretiska skäl anser Hästvälfärdsgruppen att tävlingar av olika slag är problematiska. Vi motsätter oss vadhållning på hästar och hästtävlingar (vilket innebär att det satsas pengar).

Ni är emot träningsmetoder som bygger på fysiskt eller psykiskt våld, tvång och/eller hot. Vad menar ni med det?
Med tvång menar vi brist på hästens fria vilja. När det kommer till hästträning syftar vi på metoder som förhindrar fri rörlighet och bygger på hot och våld. Vi ser ofta hur människans kommunikation med hästen enbart bygger på att uppnå ensidig kontroll. Inom hästträning förekommer tyvärr allt för ofta tvång och aversiva tillvägagångssätt. Den stora felkommunikationen med hästar ligger i att vi är så vana att straffa oönskade beteenden hos hästen. För att uppnå resultat och förändringar använder många så kallad negativ förstärkning; ”Gör så här, så slipper du…”. Hästen lär sig att den slipper spörapp, sporrar i sidorna eller ryck i munnen om den exempelvis hoppar ett hinder. En stor del av all hästträning bygger med andra ord på hotelser och våld. Vi skulle hellre vilja se ömsesidiga förfaranden där hästens egna motivation och intressen respekteras och tas till vara på för en snabbare och effektivare inlärning och en bättre relation.

Måste man inte använda tvång ibland för hästens bästa?
Ja, tvång är ibland nödvändigt t.ex. vid akuta veterinärbehandligar. Det går dock att träna hästen även inför detta för att minska användadet av tvång. Att använda våld för att t.ex. avvärja skador i en nödsituation har ingenting med inlärning att göra, utan är förstås fullt rimligt för att minimera skador eller rädda liv. Vi tycker att hästens och människans relation skall baseras på att försöka uppnå en ömsesidighet. Om hästen måste tvingas eller manipuleras för att exempelvis kunna tävlas med är det tveksamt om tävlingar ligger i hästens intresse. Ett vanligt grimskaft kan visserligen uppfattas som begränsande, eftersom det trivialt sätt hindrar hästen från att gå dit den vill, men det är också ett faktum att vi måste ta hänsyn till en mängd andra aspekter när vi hanterar hästar, där säkerhet är en av dem. Däremot kan man sträva efter att grimskaftet alltid ska vara slakt, så att varken hästen eller människan upplever att dem strävar åt olika håll, utan åt samma.

Kan man verkligen tvinga en häst att göra något den inte själv vill?
Tyvärr kan man tvinga en häst att göra saker som strider mot dens vilja. Man gör det genom att hindra hästen från att kunna välja något annat. Man stänger deras munnar så att de inte kommer undan bettets verkan, man använder sporrar och spön och man kommer ständigt på nya metoder för att tygla och tvinga hästar. Det finns en uppfattning om att hästar protesterar mot sådant de inte vill vara med om, och att eftersom de är så stora aldrig skulle gå att ”tygla” om de inte själva ville. Det är en felaktig uppfattning att hästar fungerar på det sättet. Faktum är att vi med avel har skapat hästar som INTE skall reagera på det sättet, eftersom de annars skulle vara mycket svårare att tämja/rida/köra. Med våld och tvång kan man därför tvinga hästar till väldigt mycket. Det ligger inte i deras natur att protestera och göra revolt, de gör som de blir lärda att göra – ofta för att undvika obehag och smärta.

Märker man inte på hästen om den inte vill eller har ont?
Hästar är utpräglade flyktdjur, vilket bland annat innebär att de inte gärna visar när de har ont. Det är de djur som visar tecken på smärta/svaghet som rovdjuren i första hand tar. Det finns mängder av exempel på hästar som tävlat på hög nivå, och som efter tävlingen visat sig vara sjuka eller skadade utan att man märkt något. Det finns också mängder av exempel där hästen signalerat att den inte varit okej, men där människan har struntat i detta. Ett tydligt exempel var Elitloppet på Solvalla 2013 då hästen Commander Crowe var halt, men ändå tvingades starta. Så frågan är – även om vi märker att hästen har ont, tar vi hänsyn till det?

Många ryttare/kuskar upplever att deras hästar älskar att tävla och visa upp sig inför publik. Finns det sådana hästar?
Det är en känslig, men mycket relevant fråga. Om hästar inte tycker om att tävla, kan vi rimligen försvara hästsportens existens då? Nej, det skulle bli svårt. Därför forskas det, av naturliga skäl, inte så mycket på hästars upplevelser av tävling. Det finns inget ekonomiskt intresse i sådan forskning, snarare hotar den en stor näring och rör upp mycket känslor. 

Det är dessutom lätt att förväxla ”en häst älskar att tävla eller visa upp sig” med en ökad aktivitetsnivå, stress (positiv och negativ), kanaliserade flyktbeteenden, reaktioner på diverse utrustning, miljö etc. Hästar har visserligen en enorm mental kapacitet, men om det vore så att hästar faktiskt ”tycker om att visa upp sig” inför människor så skulle det innebära att hästar har en hög nivå av kognitivt tänkande i form av ”jag förstår konceptet tävling”, ”alla människor är här för att titta på mig”, ”människor tycker om när jag gör si eller så”, ”att vinna en tävling gagnar mig och min människa”, ”en rosett har ett värde” etc. Rent etologiskt sett – varför skulle en häst tycka om att visa upp sig för en mänsklig publik?

Det är heller inte konstigt att en ryttare, som själv älskar att tävla, tolkar sin hästs ökade reaktivitet och förväntan på tävlingsplatsen som glädje. Det skulle dessutom vara svårt att motivera att tävla med en häst som starkt ogillar aktiviteten, varför det förstås är – medvetet eller omedvetet – lätt att man projicerar en önskan om att hästen tycker om att tävla. Sanningen är att man faktiskt inte vet hur en tävlingshäst uttrycker glädje/lycka eftersom detta inte kunnat mätas i forskning. I några intressanta studier har man undersökt hästars sinnesstämning med hjälp av deras ansiktsuttryck, men än finns inga entydiga svar. Därför har vi bara den samlade forskningen att gå på, och den har i stort sett enbart visat på hästtävlingars negativa effekter på hästens fysiologi, livslängd och beteende. Man kan summera det med att hästtävlingar i alla fall, så långt man har kunnat bevisa, inte är välgörande för hästar.  Vi kan också avfärda argumentet att hästar tycker om att tävla därför att de hoppar frivilligt/inte protesterar:

För en tid sedan cirkulerade ett ”roligt” klipp på sociala medier där en häst fortsatte att hoppa en bana på en tävling trots att ryttaren ramlat av. Många som kommenterade det aktuella klippet tolkade det som att hästen fortsatte hoppa eftersom den helt enkelt älskar att hoppa. En fransk etolog uttalade sig om detta och menar att hästens beteende inte alls var konstigt, och att det inte innebär att hästen per automatik tycker att det är roligt att hoppa, springa eller tävla. Fenomenet kallas ”automatism” och är egentligen inte konstigare än att vi alla – både hästar och människor – gör väldigt mycket per automatik, utan att riktigt reflektera över att vi gör det. Beteendet är ofta så invant att när det utlöses gör vi det utan att fundera över det. Samma fenomen finns alltså hos hästar, exempelvis att man ska hoppa över ett hinder när det dyker upp ett eftersom det alltid är det man brukar göra.

Artikel i ämnet från The Horse:


Vad anser ni om ridning?
Hästen är inte skapt för att bära en människa, vilket gör att all form av ridning innebär en negativ belastning på hästens rygg. Vi anser att det är mycket viktigt att känna till de fysiologiska begränsningarna och att skona hästens rygg så mycket som möjligt. Vi tycker att det är alltför ensidigt att betrakta ridning som det enda legitima sättet att umgås med hästar. Därför verkar vi för att visa på alternativa sätt att umgås med hästar som inte bygger på ridning. Vi upplever att aktiviteter som innebär att man inte rider på sin häst, exempelvis arbete från marken, arbete på töm eller trickträning, ofta graderas lägre rent statusmässigt och genomförs lite “på undantag”, i periferin. Vi önskar att trenden vänds till att alternativa sätt att umgås med hästar upplevs som aktuellt och modernt.

Vad anser ni om bett?
Numera finns gott om forskning som visar på de skador ett metallbett ger i hästens mun, så vår ståndpunkt är att denna typ av utrustning bör undvikas. Det finns gott om bettlösa alternativ som är fullvärdiga, så vi ser inte att metallbett är nödvändigt för att kunna kommunicera med hästen. Alla typer av bett, även ett gummibett, utövar ett negativt tryck på hästens tunga och munslemhinna. Hästens munhåla rymmer helt enkelt inte ett bett, även om det är ett “milt” bett. Därför anser vi att bettlösa huvudlag bör användas i första hand.

http://www.hippson.se/artikelarkivet/utrustning/kopia-av-forskningskollen-hastar-far-munproblem.htm

https://www.youtube.com/watch?v=0a-aV0Rsxmg

https://www.youtube.com/watch?v=lkxOp_xfVEg

Vad anser ni om sporrar?
Användningen av sporrar i hästvärlden är mycket problematisk och det är ett välfärdsproblem som det knappast ens pratas om. Vi är förvånade över viken tolerans som finns mot sporrar när media i flera fall de senaste åren uppmärksammat att hästar skadats av sporrar även av mycket högutbildade ryttare på tävling. I tävlingsreglementet för de olika ridsportgrenarna kan man läsa att sporrarna aldrig får vara utformade så att de kan skada eller sarga hästen. Det kan tyckas vara en märklig formulering när man tittar på hur sporrar de facto är utformade. Det är en utskjutande metallpigg som tillåts vara så mycket som 35mm lång (på stor häst, 15 mm på ponny) och som fästs på ryttarens underskänkel, som ju skall ligga an mot hästens sida mer eller mindre hela tiden. Även de finaste hjälperna riskerar här att orsaka hästen smärta eftersom att sporren utövar ett vasst och hårt tryck på en mycket liten yta. Hästens flanker är dessutom mycket känsliga för beröring och huden är tunn och skör. Frekvent användning av sporrar gör också att samma flankparti hela tiden utsätts för nötning av sporrarna och inte sällan ser man just hästar med märken efter sporrar, det kan till exempel vara mörka fläckar, små svullnader eller en liten ”ficka” i huden.

Inom dressyren är det obligatoriskt med sporrar från nationell klass och uppåt. Användningen av sporrar inom dressyren kommer ursprungligen från målsättningen att ryttarna skall lära sig att rida med så små och förfinade hjälper som möjligt, och sporren blir då en hjälp för ryttaren att ändå kunna kommunicera med hästen. Detta fungerar dock bara i teorin då det är ytterst sällan som man ser ryttare rida med så fina hjälper som skulle kunna motivera en sporre. Inte ens i de riktigt höga dressyrklasserna är ryttarens skänkel så stilla som den skulle behöva vara för att garantera att sporren inte orsakar smärta eller obehag för hästen. Inom hoppning och fälttävlan är inte sporrar obligatoriskt (med undantag för dressyrprovet i fälttävlan), men här förekommer det också mycket frekvent. Tyvärr ser man också sporrar allt lägre ner i klasserna och åldrarna, vilket vi är starkt kritiska till. Att barn lär sig att rida med sporrar istället för att hitta hästens egen motivation och framåtbjudning är förkastligt.

Vår förhoppning är att användningen av sporrar skall upphöra helt. Fram tills att ett totalförbud kan bli verklighet anser vi att användningen av sporrar bör regleras speciellt på några punkter:
– Sporrar  bör överhuvudtaget inte vara tillåtet inom ridsportgrenar där de verkar framåtdrivande (ex. hoppning och fälttävlan). Om sporre behövs för att driva hästen framåt så är det något grundläggande fel på hästens motivation.
– En åldersgräns på 18 år, samt förbud mot sporrar på lokala tävlingar (oavsett gren) bör införas omgående. Barn har överhuvudtaget ingen användning för sporrar, och på lokal nivå är risken för missbruk av sporrar överhängande då ryttarnas kunskaper är mycket varierande.

Vad anser ni om kastrering?
Operativa ingrepp skall enligt djurskyddslagen inte göras om det inte finns veterinärmedicinska skäl. Här är dock kastrering ett undantag, som får göras utan medicinska skäl. Det medför ett ansvar för oss människor att inte kastrera djur i onödan. Just när det gäller hästar kan kastrering dock vara det bästa alternativet för att hästen ska kunna leva ett gott liv. Det kan vara mycket begränsande för en häst att leva hela sitt liv som en fertil hingst om det innebär att den inte får umgås med andra hästar och får begränsat med utevistelse. Påpekas bör dock att den moderna hingsthållningen skulle kunna göras betydligt mer hästvänlig genom att exempelvis låta hingstarna få mer utevistelse och sällskap av andra hästar. Det är fullt möjligt, men det kräver kunskap och planering.

Vad anser ni om täcke på häst?
Vi är inte emot alla täcken under alla förhållanden. Vissa hästar behöver hjälp att hålla sig varma och lägga energin på annat av olika anledningar t.ex. sjukdom eller ålder, och andra hästar behöver skyddas mot insekter. Däremot är vi emot överanvändningen av täcken. Okunskapen om hästars termoreglering är ett stort välfärdsproblem och täcket används ofta för människans bekvämlighet (för att slippa borsta) snarare än för hästens skull. Friska hästar med tillgång till vindskydd behöver i stort sett aldrig ha täcke utom vid ytterst extrem väderlek.

Vad anser ni om rollkur?
Enligt djurskyddslagen §17 får djur inte utsättas för något som helst lidande i samband med tävling och träning, alltså är rollkur och andra plågsamma träningsmetoder inte tillåtna. Efterlevnaden av §17 är dock mycket dålig inom hästsporten, och gissningsvis är att man från sportens sida inte reflekterar särskilt mycket över vad §17 egentligen innebär vad gäller träningsmetoder och utrustning. Mycket av det som är kulturellt accepterat idag skulle egentligen inte vara tillåtet om man skall efterleva djurskyddslagen. Vi skulle behöva medvetandegöra Sveriges ryttare om att plågsamma träningsmetoder av typen rollkur inte är lagliga, men för att nå dit behöver bland annat Ridsportförbundet ta ett mycket större ansvar. Om det blir nödvändigt att i lagstiftningen detaljreglera att just rollkur skall vara förbjudet så är det positivt, men återigen – det skulle inte behövas förutsatt att gällande lagstiftning faktiskt efterlevdes. Vår önskan är att man höjde djurskyddsribban inom tävlings- och träningsverksamhet generellt. Rollkür innebär en extrem och påtvingad överböjning i hästens halsparti. Ingen häst väljer själv att springa runt på ridbanan med huvudet mellan frambenen. Vi ser nu fler och fler ryttare harva runt på ridbanorna med statiskt överböjda hästar. För oss har inte denna metod något med ridning att göra överhuvudtaget, och det vore en ynnest för alla inblandade om den förbjöds i sin helhet. Det finns forskning som visar att rollkur är direkt skadligt och att det framkallar stor stress hos hästarna. Rollkur skall aldrig användas som träningsmetod då hästarna lätt hamnar i ett tillstånd av inlärd hjälplöshet, ett stadium som är förenat med stor stress och frustration och som ingen levande varelse skall behöva utsättas för för att vi människor vill tävla och vinna priser.

Schweiz har genom lag förbjudit rollkur med hänvisning till djurplågeri.

Vad anser ni om steeplechase/hinderlopp inom galoppen?
Mot bakgrund av galoppsportens redan höga djurskyddsrisk anser vi att en fortsatt satsning på hindersporten är oansvarig. Hinderlopp har i flera studier visat sig innebära en förhöjd risk för omkullridningar och skador då hästarna skall hoppa stora hinder i hög fart, och dessutom i ström. Förutom den omedelbara risken för missbedömning av avstånd i den höga farten och omkullridningar därav, föreligger en ökad risk för skador när bakomvarande ekipage inte hinner väja för den häst som fallit. Förutom detta är frakturer och andra skador på hästarnas ben en stor problematik som galoppsporten dras med redan idag. Att utsätta en kapplöpningshästs ben för ytterligare påfrestningar genom att dessutom låta den hoppa – i tävlingstempo – är att öka riskerna för skador på ett orimligt sätt. Ett fullblods framben är helt enkelt inte anpassade för att klara de påfrestningar det innebär att ta emot den enorma kraft som fördelas på ett enda framben vid nedslaget efter ett hinder i ett hinderlopp.

Måste människan vara ledare över hästen?
Ledarskapsbegreppet är djupt missförstått och missbrukat. Det finns ingen modern biologisk eller etologisk forskning som påvisar att ledarskap är nödvändigt för att umgås med hästar. Idén om flockledare och teorier om dominans är fortfarande vitt spridda trots att det strider mot aktuell vetenskap. Det finns ingen anledning att fokusera på att relationen häst och människa emellan ska bygga på att ena parten ska vara ledare. Att hästen är en domesticerad art som oftast står i beroendeställning till människan gör inte ledarskapsteorin mer väsentlig eller nödvändig. Vi kan ha en ömsesidig relation där umgänge och träning sker på gemensamma villkor. Att det inte finns något sådant som en flockledare betyder inte att det inte finns några regler, det viktiga är vägen dit och hur vi uppnår dem. Föreställningen om att vi måste vara ledare bygger ofta på tron om att hästen annars skulle ta över och bli ohanterbar. En häst blir inte bångstyrig och får problembeteenden för att vi är snälla mot den och inte är tillräckligt stränga, det är andra faktorer som spelar roll. Vi behöver inte ”visa vem som bestämmer” för att kunna umgås med hästar och därmed finns inte något behov av att försöka vara ledare över hästen.

http://equitationscience.com/equitation/position-statement-on-the-use-misuse-of-leadership-and-dominance-concepts-in-horse-training

Har en hästflock en strikt rangordning?
Det här med rangordning har man ägnat åtskillig forskning åt på både vilda som tama djur. Hästar antas ofta leva i en hierarkisk ordning, där ”alfa” är ledare och där de andra i flocken konkurrerar om makt och uppmärksamhet. På 1940-talet var Adolph Murie en av de första biologerna som studerade vilda vargar. Han kunde konstatera att relationerna i en vargfamilj var extremt kärleksfulla. Slutsatsen var otvetydig: högstatusdjur är inte aggressiva. Efter honom har detsamma konstaterats för de allra flesta vilda djur som lever i grupper, exempelvis hästar. En flock med konflikter skulle ha klart mindre chans att samarbeta och överleva, därför är det så viktigt att det råder harmoni i gruppen. Det kan förekomma mindre bitandes och sparkandes, men de är sällsynta. I djurparker, däremot, uppstår ofta konflikter som leder till en sorts rangordning som bygger på den “starkares makt”. Det beror på att djuren ofta lever i onaturligt sammansatta grupper och under onaturliga livsbetingelser, såsom att de är begränsade till en yta, inte är släkt, inte har valt varandra, att åldersfördelningen inte är naturlig och att de inte kan lämna gruppen när de vill. Detsamma faktor gäller våra hästar.

http://horsetalk.co.nz/2014/01/08/concept-lead-mare-myth/#axzz2qa1e5CDc

”According to ethologist Lucy Rees, truly free living horses show almost no aggression at all. They do not establish pecking orders like domestic horses do and the vast majority of their interactions are friendly. In this feature, Lucy Rees talks about the subtle bonding behaviours which horses use to establish and maintain their close social relations with other horses. These behaviours are even directed at people sometimes, but are easily missed if you don’t know what they are. Or worse: They are mistaken for ”dominance” and punished.”

http://epona.tv/bonding-behaviour-largely-ignored-by-scientists

Kan hingstar vara i samma hage?
Det är emellanåt en ganska vanlig föreställning att hingstar alltid är lika med ohanterbara monster – speciellt i närheten av ston och/eller andra hingstar. Faktum är att hingstar är som vilka andra hästar som helst och också har grundläggande behov som måste tillgodoses, exempelvis det sociala. Det kan tyckas självklart, ändå är det allt för vanligt att hingstar hålls isolerade med knappt någon kontakt med andra hästar. Hingstar hålls mycket sällan i grupp som vuxna. Men även vuxna hingstar kan hållas i grupp med andra hingstar eller valacker. Visst kan det vara så att när en hingst väl har lämnats ensam så kan det bli svårt att få den att fungera ihop med andra igen – men inte alltid. Hur det ska göras bäst och vilka erfarenheter hingstarna behöver ha från tidigare sociala kontakter är inte vetenskapligt studerat i någon högre utsträckning. Med den kunskap och erfarenhet vi har idag är det upp till varje hästägare, som är intresserad av att hålla sina hingstar i grupp, att göra studiebesök och lära sig så mycket som möjligt av dem som håller hingstar i grupp idag. Just hingstar är överrepresenterade när det gäller onormala beteenden som vävning, krubbitning, självstympning med mera, vilket är relaterat till att de ofta hålls isolerade från andra hästar (utöver riskfaktorer som begränsad hagvistelse och för lite grovfoder). Några generella råd kan man ge, utifrån beprövad erfarenhet, när det gäller att släppa ihop nya hästar; hagen ska vara stor, gärna med träd eller kuperad miljö så att det finns gott om utrymme om en häst behöver gå undan. Staketet ska (som alltid) vara väl uppsatt, väl synligt och det ska inte finnas några spetsiga vinklar. Det ska finnas god tillgång till grovfoder och så lite saker som möjligt att konkurrera om. Skor på bakhovarna är en riskfaktor och bör undvikas om det går.

Det finns forskning som visar att små bachelorgrupper bestående av hingstar i det vilda är hur naturligt som helst. Hingstarna formar mindre grupper och håller sig ofta nära en annan eller flera andra grupper, och interaktion mellan dem är inte helt ovanliga. De trivs ihop, och det gör de också så länge maten räcker och utrymmet är tillräckligt. Annan forskning, bland annat forskning från Dr Deborah Goodwin, visar att hingstar inte ens är de som är mest aggressiva i en flock. Och det säger en del, för hästar är inte särskilt aggressiva till att börja med, om vi människor inte utmanar dem till att bli det.

http://forskning.equinfo.se/#post203

Har inte de allra flesta hästar det väldigt bra i Sverige?
Jämförelsevis med de flesta andra länder har de svenska hästarna ett gott liv. Det gör oss dock ännu mer inspirerade att förbättra ännu mer. Att vi redan har en hög lägstanivå visar att Sverige som land tycker att de här frågorna är viktiga, och då finns förutsättningar att bli ännu bättre. Dessutom är vi ett rikt land med gott om yta för våra hästar och generellt sett stor kunskap hos våra hästägare. Vi bör därför alltid sträva mot att förbättra oss. För det finns fortfarande mycket kvar att göra. Det finns välfärdsproblem, systemfel och etiska dilemman även i Sverige. Vi anser att hästens biologi, samt gällande lagstiftning måste sätta ramarna när vi avgör vad som är bäst för en häst. Vi är ute på hal is om vi tar oss rätten att tolka hästens behov utifrån mänskliga föreställningar. En häst är en häst och är väldigt olik en människa.

Det är också värt att påpeka att hästsporten har en särställning när det gäller accepterat våld. Hästarna utrustas med smärtsamma och tvingande utrustning och det är även tillåtet att slå hästar. Dessa företeelser hade klassats som djurplågeri om det hade varit något annat djurslag än hästar. Vi tycker att våld är lika fel, oavsett vilket djurslag det handlar om. Vi ser också med oro på att i takt med att hästägare blir en allt mer köpstark grupp med god ekonomi så tenderar hästarnas välfärd att bli sämre, fast det borde vara tvärtom. Vi tycker oss se att det är fler och fler hästägare som isolerar sina hästar i små hagar, klär dem i onödiga täcken och ger dem överflödiga fodertillskott. Fler och fler hästar får samtidigt välfärdssjukdomar som fång och insulinresistens. Vi tror att många svenska hästar far illa på grund av missriktad välvilja, ofta pådrivet av internationella trender. Det finns alltså all anledning av arbeta aktivt med hästvälfärd även i Sverige.

Har alla hästar samma behov/mår alla hästar bra av samma saker?
I stort sett. ja. Alla hästar är flockdjur. (De hästar som enligt ”sägnen” inte tycker om andra hästar tror vi inte existerar.) Alla hästar är gräsätare. Alla hästar har behov av att röra sig fritt över stora ytor varje dag. Dessa tre ”ben” utgör grunden till hästens biologi, och stämmer in på alla hästar.  Det är också dessa behov som är som mest relevanta att diskutera när det gäller hästhållning och hästvälfärd. Övriga behov är av mindre betydelse, men visst finns det andra behov också. Det finns självklart individuella variationer, men sett till de tre grundläggande behoven så är variationerna ytterst små.

Hur ser ni på den utveckling som skett inom hästhållningen de senaste ~100 åren?
På många sätt har utvecklingen gått åt RÄTT håll. Man har mycket mer kunskap om hästens behov idag och utevistelse i hage är idag en självklarhet för de flesta hästägare, vilket det inte var för 100 år sedan. Fler och fler får också upp ögonen för hur en häst bör utfodras. Luftvägsproblem och korsförlamning är inte lika vanliga idag som de var för 100 år sedan när man inte hade kunskapen kring dessa sjukdomars orsaker. De områden som har gått åt fel håll är framförallt att hästen betraktas mer som en slit- och slängprodukt idag än vad den gjorde förr. Hästen har blivit ett föremål för nöje snarare än nytta, vilket har gjort att varje enskild häst har krav på sig att motsvara sin ryttares förväntningar. Duger den inte så är det lätt att göra sig av med den och skaffa en ny. Medellivslängden hos den moderna sporthästen sjunker hela tiden. Båda systemen (hästen som nyttoarbetare respektive nöjespryl) har sina problem för hästarna.

Vad anser ni om ridskolor?
Det finns så många ridskolor i Sverige att det är svårt att generalisera ett resonemang som är applicerbart på dem alla, men sammanfattningsvis kan vi uttrycka oss enligt följande. Hästhållningen måste vara god för att hästens välfärd ska vara tillräckligt hög. Här finns det både bra och dåliga exempel bland landets ridskolor. Det finns fortfarande ridskolor med äldre stallar med dålig luft och låg takhöjd och där hästarna står i spiltor, medan det finns ridskolor som investerar i modern grupphästhållning där hästarna lever utomhus. En fördel med ridskolelivet kan vara att hästarna får röra sig mycket, medan det också är en nackdel att belastningen på hästarna är så hög. Ridskolor håller ofta sina hästar i flock och hästarna lever emellanåt innehållsrika liv. Här finns dock exempel på motsatsen där ridskolehästar lever enformiga liv utan tillräcklig och/eller felaktig aktivering/berikning vilket kan medföra stereotypa beteenden (krubbitning och luftsnappning) och andra beteendestörningar/beteendeproblem (vävning, sparkande mot väggar, boxvandring och träätning). Hästarna riskerar också att utsättas för omild behandling av ovana/oförstående ryttare och många ridskolehästar drabbas av kolik och/eller skador i mun, rygg och ben. Ridskolor har ett mycket stort ansvar att utbilda kommande generationens hästfolk till att vara ansvarsfulla, lyhörda och intresserade hästmänniskor. Här har ridskolorna mycket arbete kvar då man ofta har en traditionell syn på hästens användningsområde, en föråldrad syn på ledarskap över hästen och fokuserar alltför mycket på själva ridningen snarare än umgänget med hästen. Det finns dock moderna ridskolor som har ett alternativt tankesätt och som utbildar utifrån andra premisser än de traditionella.

Har ni några tips på aktivering för hästar?
Vi skulle önska att alla ryttare kunde arbeta mer med sina hästar från marken och på andra sätt än att sätta ridningen i fokus. Förslag på aktiveringstips till hästar:

*Hästen har ett utmärkt luktsinne, du kan t.ex. skära morot och äpple i mindre bitar och gömma på ett mindre område i hästens hage eller varför inte i höet?
*Lär hästen att plocka upp föremål från marken, t.ex. en borste.
*Bygg en enklare agilitybana som du kan gå tillsammans med din häst med t.ex. bommar och koner.
*Gå på en promenad tillsammans, de flesta hästar uppskattar att få se sig omkring i omgivningarna.
*Lär hästen att dutta med nosen på ett föremål som du håller fram (ex. en flugsmälla eller en petflaska), eller att trampa på ett föremål som du har lagt på marken (ex. ett plastlock eller en bräda). Detta kallas för target-träning och kan exempelvis användas för att lära hästen att skilja på höger och vänster eller att gå in i hästtransporten.
*Bygg en liten labyrint av bommar på marken som du leder eller tömkör hästen genom.
*Lek följa-john i hagen eller på ridbanan. Många hästar tycker att följa-lekar är väldigt roliga och leker gärna med sin matte eller husse.