Följande artikel är ursprungligen skriven av veterinären dr Robert Cook. Clearing the Air on the Bit-free Debate publicerades först i det australiska hästmagasinet Horses and People och är fritt översatt av Hästvälfärdsgruppen, med dr Cooks och magasinet Horses and People’s tillåtelse. Läs mer om dr Cook längst ner på sidan.

Trots starka bevis för att hästar kan ridas och köras utan bett i munnen, tycks både ryttare och kuskar som gillar att tävla hindras från att göra det bettlöst. Detta då det är få reglementen som tillåter bettlösa huvudlag. Ett växande antal grupper lobbar för att deras ridsportförbund ska uppdatera sina reglementen. Men istället för att öppna för att tillåta bettlösa huvudlag förbjuds de helt inom vissa discipliner. Nu senast var det det internationella ridsportförbundet (FEI) som förbjöd bettlösa huvudlag under terrängmomentet i fälttävlan. Dr Robert Cook har i över tre decennier publicerat bevis för att ridning utan bett i hästens mun är rätt väg att gå, både för ökad säkerhet och prestation. Dr Cook, ursprungligen veterinär född i England, är idag professor emeritus vid Tufts Universitet i Massachusetts, USA. Han har forskat på hästens öron, näsa och hals sedan 1958. 

Här kommer Dr Cooks mycket övertygande anledningar till varför alla hästsporter bör tillåta ryttare att ta bort bettet från hästens mun. Speciellt för discipliner som fälttävlan och kapplöpning – där hästens överlevnad hänger på ett funktionellt respiratoriskt system. 

Låt oss rensa luften, för hästens skull

Att sätta ett bett i munnen på en häst som ska springa, är som att sätta en munkorg på en häst som ska äta. 

Hästens struphuvud är en korsning för luftstrupen och matstrupen. Den fyller två funktioner, dels att andas och dels att svälja. Utan utrustning använder hästen luftstrupen och matstrupen en i taget, aldrig samtidigt. 

I det vilda springer hästen med sin mun stängd, läpparna slutna och nacken utsträckt. Titta noggrant på bilden här nedan, för att försäkra dig om vad du har sett, gör sedan en sökning på Internet på ”vildhästar springer”. 

I det vilda springer hästen med sin mun stängd, läpparna slutna och nacken utsträckt.

Hästar kan bara andas genom näsborrarna

När hästar springer, störs andningen av den minsta aktivitet från matstrupen. Medan människor har möjlighet att andas genom både mun och näsa, är hästar obligata nos-andare och kan inte andas med munnen. 

Hästen har en lång mjuk gom och det avsmalnande slutet av gommen har ”knapphål” med elastiska sidor som, när hästen tar djupa andetag, fäster gommen mot ”knappen” av blåshålet, alltså struphuvudet (se bild nedan). 

Precis innan hästen börjar springa kommer den att sluta sina läppar och svälja. Detta görs i syfte att skifta den fysiologiska aktiviteten från matsmältning till endast andning. 

Genom att sluta läpparna och svälja skapas ett negativt tryck i den mellersta delen av svalget vilket håller den mjuka gommen på plats där roten av tungan och struphuvudet hålls orörliga. 

Denna lufttäta försegling är en av tre kritiska förutsättningar som krävs för att hästar ska kunna springa, de andra två är frihet för huvudet och frihet från smärta. 

Även om den betslade hästen, när den förbereder sig för att springa lyckas skapa ett vakuum i munhålan, kommer minsta tryck från bettet att leda till att läpparnas försegling bryts. Vilket i sin tur leder till att luft kommer in i munhålan och vakuumet försvinner. 

Kom ihåg: ”Hästens strupe har två funktioner, att andas eller att svälja, antingen sker det ena eller det andra. Hästen kan inte andas och svälja samtidigt.”

Det krävs bara ett minimalt hål för att så ska ske, hålet behöver inte ens vara synbart, alltså är det inte nödvändigt för hästen att ”gapa” efter luft. Utan vakuumet i munhålan börjar hästen kvävas. Den mjuka gommen lyfts och sänks som ett täcke som fladdrar i vinden, vid varje andetag, vilket hindrar luftens väg genom övre svalget. Hästen kan vara förmögen att rätta till problemet genom att svälja men eftersom bettet förblir ”osväljbart” fungerar de endast som en tillfällig lösning. 

Ett bett hindrar luftens väg, orsakar ett turbulent luftintag och ökar belastningen för hästen att andas på tre olika sätt. Först, smärta orsakad av bettet genom att tyglarna hålls sträckta som hindrar hästen från att sträcka ut huvud och hals under galoppen (som när en kapplöpningshäst som går med bett som handikapp rankas). Böjning i nacken begränsar luftens väg. Som nummer två stimulerar bettet en ökad salivering och därmed behovet av att svälja, vilket avbryter andningen. Hästen kan dra ned en del saliv i luftvägarna när den andas vilket kan leda till problem. En häst som springer bör därför ha en torr munhåla. Och för det tredje, att tunga och käke rör sig, som en följd av bettet i munnen, hindrar också luftens väg. 

Hos alla hästar, men främst galopphästar, kan dödsorsaker variera stort, t.ex. kvävning, vätskeansamling i lungorna (lungödem p.g.a. undertryck, lungblödning som utlöses av ansträngning) och slutligen, hjärtproblem. 

Kvävning, alltså att kroppen inte får tillräckligt med syre p.g.a. andningsproblem, leder till onormal trötthet, utmattning, att hästen snubblar, att hästen går omkull och frakturer. Inom kapplöpningsindustrin är termer som ”kväva sig själv” eller ”svälja tungan” allt för bekanta. Smärta i bröstet eller en känsla av att drunkna (som vid vätskeutgjutelse i lungorna hos människor) är inte kompatibla med en topprestation. Efter plötsliga dödsfall bland kapplöpningshästar, är den officiella förklaringen ofta ”hjärtsvikt”. Detta trots att hjärtproblem är ovanligt bland hästar och väldigt osannolikt bland unga hästar. 

Klicka på bilden för att se den i större format

Fördelarna med en tunga som är fullt funktionell och obehindrad

Hästar andas antagligen bättre genom sina näsborrar, precis som vi gör, genom att placera sin tunga mot gommen (prova själv). Om en häst som har ett bett i munnen vill göra detta, måste den först lägga tungan över bettet. Men genom att göra detta berövar hästen ryttaren på tygelhjälperna. 

Problem med att hästen lägger tungan över bettet orsakas också av smärta i tungan. När tungan trycks ihop av bettet, plattas tungan ut i sidled och hamnar i kläm mellan bettet och tänderna, där tänderna är som vassast. Effekten blir att hästen biter sig i tungan (ett ytterst känsligt organ). För att undvika detta drar hästen tillbaka tungan så att den hamnar bakom bettet, tungan blockerar då luftvägarna och hästen lägger därför tungan över bettet istället. 

Hästens tunga har precis som vår egen, samma fysiska egenskaper som en hydrostat. Vid fysiologiskt tryck är vatten inte komprimerbart. Muskler består till största delen av vatten och beter sig därför som en vattenfylld påse. En minskning av volymen i någon del av tungan innebär alltså en ökning av trycket i en annan del. 

Följaktligen innebär en förkortning av tungans spets att tungroten istället buktar uppåt. Detta lyfter den mjuka gommen och strupen blir smalare där luften ska passera. När hästen upplever att det blir svårare att andas försöker den plana ut tungan framåt och risken att hästen lägger tungan över bettet föreligger. 

Detta är fortfarande inte en lösning som är tillfredsställande eftersom trycket från bettet hamnar direkt mot benet, lanerna. Smärtan kan vara svår men hästen måste kunna andas. Ställd mellan valet att kvävas eller smärtan kommer hästen välja att “andas med smärta”, i alla fall ett litet tag. 

Det finns såklart en risk att den ihållande smärtan väcker hästens ‘fly eller fäkta’ respons vilket kan leda till att hästen stegrar sig/bockar eller skenar blint. Olyckor på kapplöpningsbanan eller någon annanstans kan vara orsakade av okontrollerbara hästar som inte längre är helt vid medvetande. 

Det är säkrare

Hästar kan bli ridna utan bett och med tygelhjälper som inte orsakar smärta. Inte en enda gång (under 20 år) har min uppmärksamhet dragits till någon hästrelaterad olycka där det har funnits någon bakomliggande orsak som har kunnat kopplats till att hästen inte har haft något bett. 

Det är oerhört viktigt att ryttare kan kommunicera på ett framgångsrikt sätt med sina hästar utan att orsaka smärta. En häst som upplever smärta kan inte “lyssna” på en ryttares hjälper och blir inlärningen går långsamt. Hästar uttrycker att de upplever obehag genom sitt kroppsspråk vilket ofta – helt orimligt – kategoriseras som brister i hästens karaktär t.ex. “min häst är…” – inte samarbetsvillig, bossig, argumenterar, hård i munnen, nervös, tittig osv. 

Vissa hästar kategoriseras som hetsiga eller “för mycket framåt”; andra uppvisar inlärd hjälplöshet och beskylls för att vara “lata, tröga och dåliga på att prestera”. Att kasta med huvudet ses i vissa avseenden som hästens motsvarighet till vår reflex att grimasera. 

När det kommer till att arbeta i höga hastigheter eller att prestera nära den övre gränsen för sin atletiska förmåga kan minsta hinder av luftvägarna lägga till kvävning, en känsla av att drunkna och rädsla och panik. 

I dessa fall är bettet inte det säkraste alternativet, det utgör istället ett handikapp för prestationen. De goda nyheterna är att bett även är onödigt för att häst och människa ska kunna kommunicera och det är lätt att ta bort. 

Bett är onödigt för att häst och människa ska kunna kommunicera och det är lätt att ta bort.” 

Bettlösa fördelar

Fördelarna med att ta bort bettet märks direkt och blir en livsomvälvande förändring för både häst och ryttare. Det löser mångtaliga hästhanteringsproblem, vilka många gånger leder till olyckor som är potentiella att få en dödlig utgång. 

En studie med 69 oönskade (smärtutlösta) beteenden hos 66 hästar visade att man genom att ta bort bettet minskade indikationer på smärta i populationen från 1575 till 208. En minskning på 87%. Alltså verkar bettet vara ett stort handikapp för både häst och ryttare. 

In en långtidsstudie var att snubbla en beteendemarkör som sågs hos en tredjedel av 66 hästar som hade bett. Genom att ta bort bettet sänktes förekomsten av snubblingar med 68%. I samma grupp, i vilken ingen häst användes som kapplöpningshäst, sågs rädsla hos över två tredjedelar. Genom att ta bort bettet sänktes förekomsten av rädsla med 87%.

Låt oss uppdatera reglerna

De tidigaste reglerna för slätlopp skrev för över 300 år sedan, när man saknade kunskap om att hästen är en obligat nos-andare. De flesta tävlingsgrenarna som har utvecklats sedan dess, från äldre tiders dressyr till dagens ridsport med en mängd olika grenar, utgick från kapplöpningens reglemente och gjorde bettet obligatoriskt. 

För tillfället är bettet obligatoriskt i de flesta grenar över hela världen. Men sedan 1999, när den första granskande artikeln av bett publicerades, har det börjat spira för ett växande forskningsområde som inte kan finna något som kan rättfärdiga användandet av bett och övertygande bevis för vilka skador det orsakar. 

Forskningen har inlett ett paradigmskifte för hästvärlden genom en banbrytande falang av ryttare. De senaste tjugo åren har hundratusentals ryttare, över hela världen, valt att gå över från bett till bettlöst på sina hästar. 

Dessa ryttare står som vittnen till de fördelar som både de och deras hästar har upplevt. Detta naturliga experiment som har genomförts av ryttare i alla åldrar och med olika erfarenheter; med hästar av alla typer, åldrar och raser; i de flesta discipliner; under en rad olika omgivande faktorer; representerar ett bevis för att konceptet fungerar. 

Så snart reglerna är uppdaterade, kommer hästarna som rids bettlöst att överträffa hästarna som rids med bett.

Idag har ryttare stora valmöjligheter när det kommer till olika designer av bettlösa huvudlag. Hittills har, när denna artikel skrivs, bara ett ridsportförbund uppdaterat sina regler och till att tillåta bettfria ekipage på dressyrtävlingar. Tre starka hurrarop för Nederländerna. 

Inom kapplöpningsvärlden verkar den obligatoriska bettregeln finnas överallt, även om Polen och Tyskland kan vara de enda undantagen. 

Enligt min åsikt är det dags att tillåta ridning utan bett i alla dicipliner. Kapplöpningssporten har till exempel inget att förlora men mycket att vinna. Allt för länge har mänskligheten hållit kvar ett misstag som härrör från bronsåldern. Jag anser att bettet är den enskilda utrustningsdetaljen, som är mest trolig att vara orsaken bakom plötsliga dödsfall bland hästar. 

“Så snart reglerna är uppdaterade, kommer hästarna som rids bettlöst att överträffa hästarna som rid med bett”

Det finns ingen anledning att förbjuda bettet

En radikal förbättring av hästens välfärd och ryttarens säkerhet kommer att uppnås i alla hästsporter genom att göra användandet av bett frivilligt i reglementena. 

Så fort detta är gjort och eftersom de bettlösa hästarna troligtvis kommer att överglänsa hästarna som rids med bett, kommer användandet av bett så sakta försvinna. Inom kapplöpningssporten förutser jag förekomsten av smärt-inducerade beteenden, kvävning av mjuka gommen, blödningar, katastrofstörtningar och plötsliga dödsfall kommer att minska.

Din häst skulle sannolikt ge dig följande råd:

“Om du vill att jag ska uppföra mig, skada mig inte. Om du vill att jag ska prestera bra, sätt inget bett i min mun. Ett bett kan bli min död”

Avslutningsvis; testa den här andningsövningen själv

Även om människans och hästens anatomi och fysiologi skijer sig är den här övningen användbar för att skapa förståelse för vilka svårigheter hästar ställs inför när de försöker ta djupa andetag. Testa själv!

Andningsövningen är ett utdrag från artikeln “Man Bites Horse” av Dr Cook, publicerad i Weltexpress, September 2019. 

  1. Ta ett djupt andetag, andas in och ut genom din mun, precis som du gör vid ansträngning. Fråga dig själv, när jag andas med munnen, rör sig luften även in och ut ur mina näsborrar?

[Jag förväntar mig att ditt svar är – Nej]

Fortsätt att ta djupa andetag, men andas nu in och ut genom näsan. 

[Vad behövde du förändra för att kunna göra detta? Återigen förväntar jag mig att du behövde stänga din mun och dina läppar. Behövde ändra något annat?]

  1. Testa igen och ta anteckningar

[Nu kommer du att upptäcka att du förutom att stänga munnen och läpparna instinktivt placerade tungan så att den låg stadigt mot gommen. Det är som om matstrupen behöver stängas med ett dubbelt lås, läppar och tunga].

  1. Upprepa övningen igen och fråga dig själv om du gör några andra förändringar när du växlar från att andas genom munnen till att andas genom näsan

[Du kanske upptäcker att du vidgar dina näsborrar. lyfter och sträcker läpparna.]

Fortsätt att ta djupa andetag och se om du kan andas genom näsan med dina läppar slutna, men men med tungspetsen mot den nedre delen av munhålan. 

[Vad var det för känsla som gjorde dig medveten om att det blev lite svårare att andas? Min gissning är att du vid varje inandning kände att luftvägarna var delvis stängda i halsen.]

  1. Fortsätt att ta djupa andetag men öppna din mun, fortsätt att hålla tungspetsen mot den nedre delen av munhålan. Försöka att vidga dina näsborrar. 

[Lägg märke till att du behöver göra en medveten ansträngning och att det är ganska svårt. Även när dina näsborrar är vidgade, kommer du inte att andas genom näsan.]

  1. Fortsätt att hålla munnen öppen, ta nu ett djupt andetag med tungspetsen placerad mot gommen. 

[Detta tillåter dig att andas genom näsan. Men la du märke till att dina näsborrar tenderade att falla ihop vid varje inandning?]

Inom kapplöpningsindustrin är termer som ”kväva sig själv” eller ”svälja tungan” allt för bekanta.

Referenser

Cook, W.R. and Kibler, M.L (2018): Behavioural assessment of pain in 66 horses, with and without a bit. Equine Veterinary Education.  https://doi.org/10.1111/eve.12916

Cook, W.R. (2019). Horsemanship’s ‘elephant-in-the-room’ – The bit as a cause of unsolved problems affecting both horse and rider. https://bit.ly/33ropDS

Mellor, D.J. and Beausoleil, N.J. (2017): Equine welfare during exercise: An evaluation of breathing, breathlessness and bridles.  Animals. 7, 41 http://www.mdpi.com/2076-2615/7/6/41

Mellor, D.J. (2019a):  Equine welfare during exercise. Do we have a bit of a problem? https://bit.ly/2B5Ob4l


Dr Robert Cook

Dr Cook är veterinär och professor emeritus i kirurgi vid Tufts University, Massachusetts, USA. Förutom sex år som kliniker och åtta år vid the Equine Research Station i Newmarket, Storbritannien, har Bob varit verksam vid veterinärhögskolorna i London, Glasgow och Illinois. Han var med och startade Tufts veterinary school 1979, USA, och gick i pension 1994. Han har publicerat nära hundra artiklar i vetenskapliga tidskrifter och fokus för hans forskning har alltid varit hästens öron-näsa-hals. och är så fortfarande, vid 89 års ålder.